Du sa föralltid...

Kapitel 20

Harry stirrade på mig med skuld i sina ögon, som om han tar åt sig skulden på allt som hänt, det är ingens fel. allt är bara ett stort misstag som ingen av oss kan hjälpa. Hur vi ska lösa allt detta och få frid mellan oss utan att det blir en pinsam tystnad vet jag inte.

''Hailey de vet du..''sa han och suckade.

''Jag vet men varför lät du mig inte förklara vad som hänt?''

''Jag var arg för stunden och kunde inte tänka klart så ehh ja, men Hailey jag vill ha dig tillbaka''

''Inte just nu, kan vi inte bara förbli vänner?''

Han nickade och vände bort blicken. Vi satt och kollade runder, jag tänker på vad jag ska göra. Jag har ingenstans att bo för jag vill absoulut inte tillbaka och bo med mamma och pappa, för Camerons skull hade jag kunnat bo där men nä, nu har jag fått nog. Jag kollade på Harry som satt och rullade tummar och stirrade intensivt på dem.

''Finns det en möjlighet att jag får bo hos dig i ett tag? tills jag hittar ett eget ställe. Jag vill inte bo hemma just nu'' sa jag. Han kollade upp från sina händer och kollade på mig och log.

''Såklart du kan Hailey, kom vi går in innan du blir en levande isbit''

Han lyfte mig från bänken och bar mig in i Annes hus, vi han precis in genom dörren när Anne kom med filtar och te fram till soffan han satte mig på. De båda satte sig ned bredvid mig och frågade vad som var fel, jag kan inte hålla detta inne längre, jag måste berätta vad som har hänt. Jag började berätta för dom vad som hänt, allt med min barndom att jag blev utstött av familjen och jämförd med min syster, och nu till detta med Harry, Niall och mig. Anne stirrade på mig med tårar i sina ögon, hon reste sig upp och ställde sig framför mig med sina armar öppna, jag reste mig upp och kramade om henne så hårt jag kunde, hennes tårar rann ner på mina axlar medans mina rann ner på hennes.

''Hailey du får bo här om du vill med, du vet att vi gör allt för dig'' sa hon och drog ifrån kramen och höll mina axlar, jag nickade och kollade ner på marken och snyfftade. Harry reste sig upp och lade sin hand på min axel.

''Nej mamma hon ska bo med mig i London. Hon behöver komma bort här ifrån'' . Anne nickade och erbjöd oss att stanna över natten imeds det var så sent. Vi tackade ja och vi fick sova i gästrummet, där stod det 2 enkelsängar på varsin sida om rummet. Vi båda gjorde oss klara att gå till sängs, jag fick låna sovkläder av Anne så jag inte behövde sova i mina vardagskläder. Jag vände och vred mig och försökte hitta en skön ställning att sova i, ingen var speciellt skön för jag hade så mycket i in hjärna att jag inte kunde sova. Allt jag kan tänka på är att jag sårat Cameron och Pappa för att ha stormat ut så som jag gjorde, och att jag sårat Niall med för mina ord härom kvällen. Hela mitt liv bara rasar förbi, jag förlorar alla jag håller kär och de driver mig till vansinne...