Enya hinner runt bilen samtidigt som Adrian och de hjälper Fanny upp.
"Aaaj!" vrålar Fanny med en röst Enya aldrig hört innan.
Det är något på Fanny som gör ont, för ont, det hörs. Fannys arm, det är den, som Adrian tagit i. Han släpper den snabbt och de hjälper Fanny in i baksätet där hon skriker och gråter hysteriskt.
"Gumman", säger Enya och känner sig maktlös.
"Vi kör till akuten", meddelar Adrian och hoppar in i förarsätet igen.
När de kommer till Huddinge har Fanny hunnit lugna sig, plötsligt är både hon och Enya nyktra och allvarliga.
Personalen är inte imponerad, de säger inget om att man inte ska hänga ur en bilruta och belasta sjukvården mitt i en pandemi. Det behövs inte. Enya kan nästan höra vad de tänker.
Fanny kvider tyst av smärta och Adrian är nervös, säkert rädd om sitt nytagna körkort.
Ett antal timmar senare, mitt i natten, kan de lämna Huddinge. Fanny har röntgats och gipsats för en bruten arm. Hon har otäcka skrapsår från asfalten på arm och Axel.
"Förlåt att jag förstörde hela studenten", viskar Fanny och stryker med ena handen över sitt nya gips på andra armen.
"Det va den för bilen framför", säger Adrian snabbt. "Jag va tvungen att bromsa, kunde inte köra på den."
Han är fortfarande mest orolig för sitt körkort. Enya vill säga något uppmuntrande till Fanny, trösta henne.
"Det kanske blir svårt för dig att åka till Åre imorgon och jobba", säger Enya. "Du kanske får stanna i Stockholm med mig i sommar istället? Vi kommer hitta saker att göra, vi ska se till att det här blir en episk sommar oavsett. Fuck covid-19, fuck gipsad arm och sånt. Vi ska äga den här sommaren, gumman", lovar Enya och sträcker ut sin hand mot Fannys i baksätet.
Fanny tomstirrar framför sig en stund. Så länge att Enya blir orolig. Så greppar Fanny plötsligt Enyas utsträckta hand.
"Enya!" säger Fanny allvarligt. "Du har ju kämpat för ett jobb så hårt. Du måste ta mitt jobb. Du måste åka till Åre imorgon!"
