Celines perspektiv
Musiken dunkades i lokalen, dansen var igång och kroppar trycktes mot varandra. Folk var fulla, hypeade och hade hur roligt som helst. Men sen fanns ju jag, jag som satt där, kollade på allt med ett glas vatten i min hand. Där fanns jag som var 2 storlekar större än alla andra. Där fanns jag som alltid blev lämnad ensam.
Jag hade svårt att acceptera mig själv. Att acceptera hur jag såg ut. Min vikt hade skadat mig så mycket. Jag hade blivit mobbad, mobbad i flera år. Endast för att jag inte var sådär super smal som alla andra. Men ibland, bara ibland, trivdes jag med hur jag såg ut. Jag hade börjat lära mig att acceptera vem jag är och hur jag såg ut.
Min bästavän, Emeli, hon var nästan likadan som jag, bara att hon hade ett sånt självförtroende man ville ha. Ett sånt liv man ville ha och en sån kille som alla ville ha.
Hon hade precis hittad någon ny, Felix, som hon hade gått ut med några gånger, och ja, vad vet jag om dom? Typ att dom har det det förhållandet alla vill ha. Jag var 100% säker på att jag aldrig skulle få något sånt i mitt liv, att jag aldrig skulle få en underbar kille som kunde vara hos mig när jag behövde det, som sa att jag var fin och som bara var helt underbar.
Men det förändrades dagen då Felix Sandman presenterade Oscar Enestad för mig.
Oscar Enestad.
