Kidnappad av maffia ledare

6

Egentligen borde jag lära mig att jag inte kommer lyckas fly härifrån men man kan alltid testa.

Jag vaknade någonstans under natten. Jag tog på tyst och försiktigt lämpliga kläder, ingen fick höra att jag rymde. Men när jag skulle röra vid handtaget var den låst. Fan.
Jag gick till fönstret och drog isär gardinerna. Jag tittade ut och såg att det inte var så långt ifrån marken, men det var för riskabelt.
Det var då jag såg det, ett rör som skulle få mig ner på ett sätt fast de också var riskabelt. Hellre det än att hoppa.
Jag lugnade ner mig själv och tog något i rummet för att slå sönder fönstret eftersom det gick inte att öppna, så säkra fönster. När föremålet krossade glaset och landade på marken långt nedanför mig var jag orolig att de andra hörde. Jag nickade åt mig själv att vara modig och göra det, det var nu eller aldrig. Jag klättrade försiktigt ut från fönstret och fick tillslut tag i röret ovansätt de smärtor jag upplevde. Blod på benen, armar och händer. Det spelade ingen roll, det skulle inte stoppa mig.
Jag höll mig fast vid röret och tillslut gled jag nedför den med allmän tur.

När jag nådde marken öppnade jag ögonen av en delvis lättnad. Sen kollade jag upp mot fönstret där ingen befann sig och sen började jag gå fort mot ett håll.

Jag sprang och sprang, mitt springande tog aldrig slut och jag visste inte heller vart jag skulle. Jag visste inte hur man tog sig härifrån och jag visste inte vart jag ens var. Jag kunde egentligen bara ge upp där och då men det fanns inom mig ett litet hopp som nog ingen skulle ha sett i mina skor. Jag sprang igenom en skog med massor av träd. Jag hade inte tiden att lukta mig till skogen och alla lukter där utan jag var fokuserad att springa och komma undan. Inget annat brydde jag mig om som jag skulle egentligen bry mig om. Jag brydde mig inte om att jag fick insekter i ansiktet eller sprang in i spindelnät, som jag skulle vara livrädd och skrika av. Jag hade inte tid. Skrika fick jag göra sen och ta ut mina rädslor, det fanns inte tid med det just då.
Hur mycket jag än skulle vilja gå tillbaka i tiden då jag och Cassandra skulle utomlands så går det inte. Jag önskade att vi aldrig skulle åkt till resan och ljugit för våra föräldrar. Jag önskar att vi kunde vara mer försiktiga och faktiskt tänka oss för. Bara att det var jag och Cassandra i vårt land och hade kul där istället. Bara att tänka på Cassandra gjorde mig ledsen, att inte veta vad som hade hänt med henne eller vart hon var.
Mitt i mina tankar och springandes kände jag att jag snubblande. Några sekunder senare låg jag på marken med händerna som stöd. Jag andades häftigt och fick vila bara i några sekunder innan jag ställde mig på fötter och fortsatte.

Jag vet inte hur långt jag hade sprungit eller hur länge men jag antog att det var länge. Mitt springande nådde ett mål, en väg.
Jag gick ut från skogen där vägen befann sig i. Jag ställde mig på vägen och kollade omkring mig angående om vart jag befann mig. Längre ifrån mig hörde jag en bil åka. Jag blev lättad över att det fanns hopp att komma härifrån. En hjälte eller hjältinna som kom med deras bil och skjutsade mig hem. Visst skulle det vara härligt.
Jag backade från vägen tillräckligt för att inte bli påkörd men ändå bli synlig.

När bilen kom fram till mig stannade den till och jag log. Men vem som var bakom ratten var inget jag hade väntat mig. Enzo. Hela jag stelnade till samtidigt som mitt leende försvann och jag sprang mot skogen igen. När jag vände mig om stod Nico där med ilska i sina ögon och tog snabbt tag i mig hårt.
" Vi måste sluta träffas såhär" Sa han belåtet. Jag kollade upp på honom argt.
" Det är exakt det du vill, träffa mig såhär" Sa jag surt och försökte komma ifrån hans grepp. Han flinar.
" Det är lite kul ändå, du springandes från mig och jag hittar dig"
" Du nästan.." Börjar jag säga och inser något. " njuter av det här. Du vill att jag springer ifrån dig". Jag sa det med en förvånat ansiktsuttryck och röst.
Han drog mig till bilen och jag försökte dra åt min arm.
" Varför!!?" Skriker jag och är förvirrad över vad han håller på med för lek.
Han svarar inte utan knuffar in mig i bilen och sätter sig bredvid mig. Han stänger dörren efter sig samtidigt som de andra också gör det. Han höll fortfarande i mig hårt och jag börjar få tårar i ögonen. Jag kan inte kontrollera det. Ögonen blir suddiga längre ner på ögonen pågrund av tårarna som skapas.

Några snabba minuter senare var vi tillbaka. Jag längtade inte efter vad som skulle hända härnäst så jag satt kvar i bilen medans de andra gick ut ur bilen. Jag satt i bilen tyst och surt. Jag var sur och besviken att jag inte kom undan. De väntade på mig utanför.
Tillslut tröttnade de och Nico himlade med ögonen och drog ut mig därifrån.

Han satte mig ner i soffan med en vattenskål, papper, pincett och någon slags av sprit. Han kollade på mina händer och ben som jag inte riktigt förstod varför. När jag kollade ner på mina händer och ben insåg jag att jag hade glömt smärtan på min kropp från där jag klättrade ut från fönstret och gjorde illa mig på glaset som jag hade krossat. Han kollade på mig och drog mig närmare sig.
Han tog spriten och hällde på mina sår och jag skrek över smärtan som kom från mina sår. Spriten var till såren för att såren inte skulle bli infekterade. Smärtan försvann fort och efter det dunkande mina sår efter den smärtan som nyss varit.
" Gör det ont?" Frågade han.
" Vad tror du?" Sa jag surt.
" Du får vara sur hur mycket du vill. Det hjälper inte dina sår"
" Jag är inte dum, såklart jag vet" Sa jag med sur ton.
Sen rörde han vid min hud medans han tog ut lite glas från min hud som syntes. Det gjorde inte alls ont men det var obekvämt att se glaset inuti min hud. Jag kollade på han och kunde inte låta bli att tycka att han var vänligt på ett sätt och tog hand om mig. Jag hade aldrig sätt den sidan förut. Jag väcktes ur mina tankar så han sa:
" Varför den blicken?"
" Öh vad för blick?" Sa jag som nyss hade blivit påkommen.
" Den blicken om att du är förvånad"
" Hur vet du om min förvånade blick?"
" Glöm inte att jag har haft ögonen på dig ett långt tag och vet saker om dig"
Jag himlade med ögonen som jag själv förvånad över att jag skulle göra. Betydde det här att jag godkände hans tidigare beteende och går vidare. Amara nej. Han förtjänar helvetet och inte din medkänsla. Han har inget sånt så sluta tro det Amara.
Han log mot mig.
" Bara skynda dig" Sa jag och försökte låta mitt vanliga jag mot honom. Han flinade.
" Så du kan rymma igen?"
" Du önskar. Du vill ju det så kommer inte ge dig nöjet till det. Jag är inte din lek docka" Sa jag och var lite nöjt över det jag sa i slutet som markerade att jag inte tillät hans beteende.
Han såg lite förvirrad ut över min beteende men han fortsatte att vårda mitt sår med de blöta pappret. Sen satte han plåster på det.
Han ställde sig upp och kollade ner på mig då jag fortfarande satt ner.
" När du är klar med ditt surande kom då till oss andra" Sa han och gick därifrån.
Jag kollade åt hans håll och sen andades jag ut av den utmanande dagen. Jag strök min hand på min panna av trötthet och hur nära jag var att tro att han var den goda. Jag stängde mina ögonen och föll bakåt på soffan.