Kidnappad av maffia ledare

3

Jag vaknade med ett ryck med tankarna på att de hade tvingat mig att ta en spruta utan mitt samtycke. De hade sövt ner mig med sprutan som var sjukt gjort av de. Vem gör ens det? Det fick mig att bli rasande men samtidigt rädd. Vad var de kapabla till att göra mot andra människor. Hur långt hade de tänkt att gå?
" Sovit gott?" Sa mannen som jag först blev skrämd av.
Jag kollade åt hållen jag hörde rösten och såg en gestalt sitta i mörkret.
" Dra åt helvete" Sa jag. Han skrattade.
Den här gången var jag naken. Jag kände täcket mot min hud. Jag drog fort upp täcket ända upp till min hals och satte mig upp. Vad hade han gjort? Jag var ju nedsövd av de så han kunde göra vad han än ville. Jag kunde inte ens kolla åt hans håll.
" Varför?" Frågade jag med låg röst samtidigt som jag kollade ner på täcket som dolde min hud förutom huvudet. Han ställde sig upp och han var nästan 2 meter lång som var skrämmande.
" Varför inte?" Sa han med ett flin.
" Tycker du att det här är kul? Göra olagliga saker och speciellt mot en tjej" Sa jag i avsky.
" Gör olagliga saker varje dag, det är en vana. Jag är med i maffia och är ledare för min maffia" Sa han och jag kände att han tittade djupt på mig.
" Varför skulle ens en maffia erkänna det? Det är idiotiskt" Sa jag och kollade på honom argt. För stunden var jag inte rädd men den känslan försvann snabbt. Han himlade med ögonen som jag inte ens förstod.
" Du kommer ändå inte säga de" Sa han och la sin hand vid min käke och lite av halsen. Han tog sin tumme och strök hårt min haka så han kunde betrakta mig.
Jag tog min hand och bitchslapade han. Jag såg att han blev arg och de kan vara en fördel tänkte jag. Det betyder att om det går att provocera honom så är han svag och på något sätt kan jag använda det.
" Jag svär om du gör det en gång till.." Sa han men jag avbröt honom.
" Ska du göra vad? Döda mig? Inget är värre än döden och du kommer knappast döda mig för du vill ha mig" Sa jag bitchig med en fnysning på slutet. " Snälla" fräste jag.
Han ställde sig upp och betraktade mig. Han var nästan nöjd över det jag sa som förvånade mig extremt.
" Du är smart Amore"
" Smartare än dig".
Han bet sig i läppen och kollade upp och ner på mig.
" Klä på dig bara, vi syns där nere" Sa han och gick därifrån. Jag såg steg för steg när han lämnade rummet. Jag andades ut. Jag hade miljoner frågor angående det han nyss sa men jag lät bli att säga något om det.

Några minuter senare hade jag satt på mig en svart klänning som fanns i walk-in-closet. Jag antog att de hade köpt de sakerna för det var inte mina. Den svarta klänningen var tajt och lång som visade ens former. Klänningen var öppen där bak till svanken. Jag satte på mig klackskor som var de enda skor valet som fanns. Mitt hår var utsläppt hår.
Tillslut kom jag ut till den enorma fina trädgården som jag inte hade sett innan. Det var flera män på trädgården men jag såg inte ett skymt av någon kvinna eller barn. Någonstans i trädgården kunde jag hitta fred och glömma bort vad de gjort mot mig eller att jag blev kidnappad. Mannen som var chefen över alla tydligen stod långt borta ifrån mig fast han hade fått syn på mig. Jag trodde att han skulle gå fram till mig och säga något men inget av det gjorde han. Istället kom en annan man som var ung, han såg snäll ut men jag lät inget lura mig.
" Hej Amara" Sa mannen framför mig med ett leende. Jag betraktade han med allvarlig min, han hade kostym som alla andra hade. Jag undrade om det var deras förklädnad att se ut som en helt vanlig man.
" Hej" Sa jag lågt.
" Jag heter Enzo"
" Okej Enzo vad vill du?" Sa jag med kall attityd. Det var taskig men ovansätt om han är snäll kan jag inte låta de behandla mig som en ägodel. Hit och dit.
" Sätt dig där borta så får du i dig något" Sa han mjukt med ett leende. Jag var förvånad över hans beteende, han var inte alls som hans chef. Från ingenstans log jag mot honom samtidigt som jag gick till bordet där mat fanns.
Medans jag åt någon pasta de hade gjort kollade jag åt deras chefs håll. Jag brydde mig inte om pastan just nu.
" Enzo?" Frågade jag samtidigt som jag kollade på honom. Man såg att han blev lite förvånad över att jag pratade med honom.
" Ja?"
" Vad heter din chef?" Han blev lite nervös märkte jag.
" Nico" Sa han och harklade sen. Jag nickade som svar.
Han ser verkligen inte ut som en Nico. Nico låter positivt eller som en liten pojke, men han var tvärtom.

Senare drog de mig till en av deras bilar mot min vilja. Men ovansätt hur mycket jag ryckte och försökte slita mig från deras grepp gick det inte. Nico knäppte bilbältet och jag kollade upp på honom. Han kollade nöjt på mig med ett flin.
" Nu kommer du inte härifrån" Sa han hest men som en viskning, jag rös. Sen stängde han min bildörr och satte sig på andra sidan av bilen. Han hade till och med en chaufför som skulle köra.
Jag kollade mot dörren men i den sekunden hörde jag ett klick. Chauffören hade låst dörrarna där bak där jag och Nico satt. Jag suckade besviket.
Sen började chauffören köra.
" Jag fick veta vad du heter" Sa jag och kollade på hans fina ögon som jag sen kollade bort från. Han hade ett ansiktsuttryck där han ville veta vad jag hade hört. " Nico låter inte riktigt som dig"
Han skrattade till.
" Vadå da? Vad låter som mig" frågade han lågt.
" Inte vet jag men Nico låter som en gullig pojke och du är knappast det"
" Nä jag är en stilig snygg man"
Jag skrattade till.
" Du är elak och grym på ett negativt sätt" Sa jag med allvarlig min och himlade ögon på slutet. " Inget jag skulle vara glad över"
Man såg på honom att jag tryckte på några knappar. Frågan var om jag tryckte på rätt knappar.
Han var tyst. Han sa inte speciellt mycket utan det kändes som om jag var tvungen att få igång något.
" Vart ska vi?" Frågade jag tillslut.
" Jag ska på möten och du ska vänta"
" Varför lämnade ni mig inte i huset?"
Jag vet inte varför jag sa det för jag skulle hellre vara någonstans än där.
Han svarade inte utan han var tyst hela bilresan.

Nico var på sina affärsmöten, vem vet vad han gjorde. Jag var tillsammans med 2 livvakter som höll koll på mig. De slet sig inte sina ögon ifrån mig, jag kände mig fängslad ovansätt om jag var med annat folk omkring mig. Däremot frågade jag om vi kunde shoppa som de gick med på. Vi gick till en affär där det fanns både kläder och skor. Lite allt möjligt. Jag tog ett par skor och tröja och gick in i omklädningsrummet. De satt på en soffa vid omklädningsrummet.
Jag drog den där tyget som skymde när man bytte om. Jag hade ingen lust att prova kläder utan jag gick bara in för att komma på hur jag kan fly från vakterna. Jag kollade på skorna som jag hade tagit för att sätta på mig och springa från livet, jag kunde knappast springa i klackskorna.
Jag satte på mig de vita gympaskor och drog bort prislapp och allt så man inte kunde märka att jag hade stulit dem. Jag hade inget val, jag kunde inte låta både Nicos livvakter och butikens vakter springa efter mig. Jag lät klackskorna vara kvar i omklädningsrummet. Jag kickade ut genom en liten springa från omklädningsrummet. Livvakterna var fokuserade på sina mobiler och helt omedvetna. Jag nickade åt mig själv att jag var beredd att springa.
Sen sprang jag för livet ut ur butiken och såklart skrek livvakterna mitt namn men varför skulle jag stanna upp. Jag kollade bak och såg ena mannen ringa någon och den andra sprang efter mig. Jag sprang fortare än någonsin och tillslut gav livvakten upp. Jag log nöjt och sprang åt ett håll. Jag kunde inte det här stället så jag sprang bara fort.
Jag ropade på hjälp efter andra och stannade upp till och med och frågade dem. Men ingen hjälpte mig. Jag visste inte om de fattade engelska eller om det inte bara trodde på det jag sa om att jag var kidnappad och behövde hjälp.
Tillslut kom jag fram till ett ställe där det var återvändsgränd.
" Fan" Sa jag och drog mina händerna genom ansiktet till hårbotten.
Jag vände mig om för att springa tillbaka men det var då jag såg Nico stå där med sina händer i sina fickor. Hans huvud var riktad lite mot marken men ögonen var riktigare mot mig. Hans ögon blev mörka på ett sätt. Jag stelnade till och stannade upp. Jag var rädd vad han skulle kunna göra.
" Ska du någonstans?" Frågade han.
" Vad ser de ut som?" Sa jag med bitchig attityd. Hans ansikte höjdes upp från marken till mitt håll.
" Ser att du har bytt skor"
" Du hade ju bara klackskor till mig, vad skulle jag annars springa i" sa jag kallt till honom. Han skrattade hånfullt.
" Var inte du på möte?"
" Jo men hörde att du försökte rymma igen så var tvungen att gå"
" Jag tog tillfället när du var borta. Kunde inte dina livvakter hitta mig eller? Om du va så upptagen"
" Jag ville själv hitta dig"
" Vad är det för slags manipulativ makt lek?"
Han flinade nöjt och kollade från mina skor till ansiktet. Upp och ner.
" Tro vad du vill. Kom nu istället"
" Aldrig, jag har gjort det klart att jag inte vill vara fången. Vad är det du inte förstår i din egoistiska hjärna" Sa jag kaxigt och argt.
" Du får tycka vad du vill men du följer med" Sa han och gick mot mig.
Jag backade men insåg att jag inte kunde komma undan.
" Okej då!" Sa jag och insåg att jag hade inget val. Jag var fast i en återvändsgränd. Han tog tag hårt i min arm och drog mig tillbaka till bilen. " Ajj du behöver inte hålla i mig så jävla hårt".
Han brydde sig inte om det utan fortsatte hålla mig lika hårt.