Kidnappad av maffia ledare

14

Vill tacka för att ni har addat denna story i era läslistor osv som jag har glömt att skriva/säga (: Är jätte tacksam för att ni läser och röstar på min story.
Det här är sista delen, läs och njut!

Portarna öppnades framför mig och jag gick in oväntat frivilligt. Allt kändes annorlunda, det var annorlunda att veta att det var sista gången jag skulle se den otroliga stora maffia huset. Jag kände hur ett leende visades på mina läppar och när jag insåg det låtsades jag som om jag nyss inte hade ett leende från ingenstans genom att göra en bitchig ansiktsuttryck.
" Hur känns det att vara tillbaka Amore?" Hörde jag Nico säga. Jag vände mig så mitt ansikte riktad mot hans och så kunde se mitt ansikte.
" Det spelar ingen roll hur det känns, jag är inte hemma" Sa jag med ett leende och gick med långsamma steg från han.
" Det är ditt hem" Sa han. Jag himlade med ögonen irriterat att han kallade de mitt hem när det absolut inte var det.
Jag vände mig hastigt mot honom igen med allvar i blicken.
" Nico vilken värld lever du i?! Det är absolut inte mitt hem. Jag valde inte att bo här, ni kidnappade mig.." Sa jag men han avbröt mig.
" Man har alltid ett val. Du hade ett val" Sa han med låg röst som hade gått från typ en glad röst till låg och ledsen?
Han hade rätt, alla har ett val.
" Så vad hade du tänkt dig? Att jag försöker fly som jag gjorde flera gånger, lönlöst! Eller gå så långt att det innebär att ni dödade mig. Tro mig jag kan gå hur långt som helst men när det gäller döden är det inte något val" Sa jag argt och man såg att han fattade min poäng.
Men tanken på att det här var mitt hem fick mig att ångra mig ett ögonblick att gå emot honom. Känslan över att vi kunde få en framtid tillsammans blev jag glad över och bo ett hem som det här.
" Om det är till någon tröst hade jag aldrig tänkt på att döda dig" Sa han och kollade in i mina ögon. Jag kollade bort från hans ögon då jag inte kunde slukas av han. Jag log.
" Vad handlade det då om bil situationen?" Sa jag med låg röst då jag hade lugnat ner mig.
" Jag ville få ut informationen och det var det enda som funkade, du såg ju själv"
" Nico de ser nästan ut som om du visar riktiga mänskliga känslor dära" Sa jag retsamt.
Han brukade aldrig visa sina känslor så mycket han gjorde nu. Han visade ledsamhet, ånger, medlidande, medkänsla. Jag var förvånad över det.

Nico försvann i några minuter och jag blev stressad att han inte var på plats ifall om agenten kom. Alla behövdes bli ditsatta om det här skulle fungera.

Jag satt vid deras bord där Enzo och några satt. Jag visste inte vad de var om men det var mycket tänkande som jag såg genom hur de funderade och var knäpp tysta. Jag kunde höra dem skriva med deras bläckpennor och andetag. Jag var sjukt nervös över hela situationen jag snart skulle gå igenom och jag ville bara att det skulle vara över.
I den stunden kom Nico och satte sig framför mig. Det var något som gjorde att hans blick såg annorlunda. Han tittade inte på mig som vanligt utan det va en helt annan blick. Jag tittade på han som hade sin blick fäst vid mig. De såg ut som om han tittade djupt in i min själ för att se om jag dolde något. Som jag gjorde.
" Hmm" Sa Nico från ingenstans medan han tittade på mig med sina betraktade ögon. " Jag märker att det är något med dig" Fortsatte han och de fick mig att stelna till. Visste han? Det skrämde mig på sättet han sa det, det rös i min kropp. Jag var nervös över att han skulle komma på mig eller om han redan visste.
" Som vad?" Sa jag och försökte spela dum.  Jag försökte låta som vanligt men till och med jag hörde att jag inte lät som de.
" Du verkar nervös, som en kanin" Svarade han med sin utländska brytning med samma fästa blick riktad mot mig. Han försökte komma innanför min hud och se vad jag dolde. Jag märkte hur de hade bildat en klump i halsen som jag svalde sakta. Jag kände hur händerna hade börjat svettas och hur varm jag var. Jag fick inte ut något så jag himlade med ögonen istället och försökte dölja genom de sättet.

Nico stod upp en halvtimme senare och funderade för sig själv. Säkert om vad jag hade för fuffens.
" Amara kom" Sa han med mitt namn som han aldrig brukar säga. Oj. Jag ställde mig upp samtidigt som jag drog min hand genom håret. Jag ställde mig sen framför honom med ett obekvämt leende.
Han tittade in i mina ögon, så djupt han kunde.
" Döljer du något för mig?" Frågade han.
Av en konstig anledning ville jag säga det men jag hindrade mig. Han fick mig att vilja säga. Jag skakade på huvudet stelt.
" Nej" Nekade jag med en kall och kort svar.
" Du ljuger" Säger han med hes röst. " Du är nervös över de du döljer för mig"
" Enzo" Sa Nico och sen gick de ifrån mig en bit bort.
Jag andades ut tyst för mig själv så ingen hörde. Det där var jobbigt, att behöva hålla en pokerface som jag inte var bra på. De viskade över något och kollade åt mitt håll. En sak visste jag, de dem pratade om ville de inte att jag skulle veta.
Jag lät min ena arm slappna av medan den andra handen hade ett grepp om armen osäkert.