In a silent place

Kapitel 3

Efter ett tag stannade bilen. Men jag förståd inte varför. Jag såg inget hus här.

- Vi måste gå till fots resten till huset, förklarade hon hurtigt. Vi kom till slut fram till huset. Det var ett litet gulligt hus utan grannar. Vi  var uppe i bergen och luften var så klar. 

- Jag hörde att du spelar fiol, sa moster. Jag nickade. Vill du spela för oss? Jag stelnade till. Jag hatade att spela för andra. Jag började alltid darra och spela fel.

- Helst inte

- Åh, sa hon. Det är okej, oroa dig inte, det säkert, för du vet... Hon avbröt sig när hon förståd att hon bara babblade och gick in i huset med min resväska i handen. 

Jag stannade kvar ute. Jag hade aldrig varit på en sådan här vacker plats förut. Såklart, så hade jag sett bilder av det men aldrig varit på en själv. Men vad skulle jag göra här? Ja, jag hade en fiol och en skethbook men det kunde jag inte hålla på med hela sommaren.

Jag suckade och lade mig ner i gräset. Gräset var så underbart skönt, tusen gånger skönare än sängen där hemma på något konstigt sätt. Jag tittade upp på molnen och tyckte att någon såg ut som en blomma och någon som en groda. Jag skrattade. Jag kände mig så barnslig och jag gillade det just nu. Ett till moln såg ut som en muffin och en som... Jag tittade någa. Jo, det såg ut som Dylan. Jag gnuggade mina ögon. Nej, den var ju inte alls lik. Hur kunde jag se så fel?

- Nancy! ska du komma in?

Jag ställde mig upp snabbt. Hade jag somnat igen? Vad irriterande! Jag var inte ens sömnig!

- Ja, jag kommer, jag gick mot det lilla huset och öppnade dörren. Det första jag hörde var barnskrik. Det förstörde min lugna stund jag precis hade haft. Det var koas inne. Leksaker över allt och barn som sprang runt. Väldigt snabbt.

- Nancy, skulle du kunna ta Victor, är du snäll, jag hann inte ens svara innan min moster gav mig en liten tjock baby med samma hårfärg som sin mamma. Victor tittade på mig med hans stora ögon. Jag log lite besvärat mot honom. Sedan till min stora försträckelse började han under läpp stiga upp och han började skrika. 

Hur i hela friden skulle jag veta hur man tystade en bebis, tänkte jag förbrilt. Jag hade aldrig haft något bebis syskon eller gillat att vara med bebisar. Jag försökte gunga honom och prata barnsligt men inget funkade.

Plötsligt kom moster ut från köket och tog honom fort. På noll tid fick hon Victor tyst och log med svett droppar i pannan mot mig. 

- Ursäkta för det där, vill du ha lite mat? Du är säkert hungrig.

Vi satt vid bordet allihopa. Min moster och hennes tre barn och också jag. Det var tyst kring bordet. Jag åt morotsoppan i min tallrik utan att säga hur mycket jag hatade morötter. Jag tog upp en sked med extra mycket morot på och försökte att inte göra någon grimas när jag tuggade på det. Båda dom två flickorna runt bordet tittade på mig. Den ena flickan var runt nio och en exakt kopia av Viktor. Hon log mot mig och visade samtidigt en tappad framtand. Den andra flickan var antagligen runt elva och verkade så malplacerad i den här familjen som jag kände mig. Hon hade inte rrt sin tallrik och verkade plågad av något. Hon hade samma isblonda hår som mig men hon hade olivfärgad hy blek hud och var blå under ögonen. Hon hade blåa ögon. Men det var något konstigt med dom också. I kanten av dom, om man tittade väldigt noga så var det rött i kanten. Hon log inte mot mig. På något sätt var flickan vacker och kunde ha varit en barn modell men jag kände ändå någon instinkt att hålla mig borta från henne.

- Åh, jag har glömt att presentera mina barn, sa min moster som om hon hade läst mina tankar. Detta är Victor, men honom har du redan träffat. Och detta är Amy, hon pekade mot flickan med brunt hår och hon log ännu större mot mig.

- Och jag har tappat en tand, sa flickan Amy och pekade mot sin glug mellan tänderna. Min moster låg mot mot henne och killade henne på skoj på näsan. Hon skrattade till och stängde munnen.

- Och detta är Rosalie. Jag vinkade mot henne. Hon ändrade inte sitt ansiktsuttryck.