In a silent place

Kapitel 5

- Det tog inte lång tid, sa moster när jag kom tillbaka. 

- Nej, det gjorde det väl inte, sa jag. Undra om jag fortfarande blossande om kinderna?

- Nämen, Nancy! 

- Vad? 

- Har gråtit? Jag slöt ögonen och skakade snabbt på huvudet.

- Vinden, ljög jag och hoppades att hon inte skulle tänka på att det var helt vindstilla. 

Moster visade mig till ett rum på övervånningen. Det rummet påminnde mig om ett rum i en skräckfilm. Sängen var beddad med gamla blomstriga lakan som var dammiga. Det var en spegel som var full med damm och en garderob. Det fanns bara en sänglampa och ingen tapet. Jag försökte le mot moster men jag gillade det egentligen inte alls. Nu på riktigt märkte jag att jag var ganska bortskämd.

- God natt, sa moster innan hon gick ut ur rummet. Jag satte mig försiktigt på sängen som om den skulle rasa annars. Tanken på min egna varma och hemtrevliga säng lockade mig verkligen nu. Jag lade mig lika försiktigt under lakanen för att inte förstöra bäddningen. Det var mörkt ute och helt tyst. Lugnt och tyst tog jag fram min dator som jag hade smugglat med. Den hade väldigt lite procent kvar men det var ändå något. Jag öppnade den och gick snabbt in på meddelanden. Det kändes bra att få många sms, liksom att veta att någon tänkte på än. Jag hade fått några meddelanden från jobbiga killar i min klass somjag bara skrollade förbi. Sedan såg jag alla meddelanden från Sarah och ringde snabbt upp henne.

- Äntligen! sa hon och suckade. Jag hyschade henne snabbt och tittade ut mot korridoren.

- Moster vet inte att jag har datorn, sa jag som svar på hennes min. 

- Så berätta allt för mig, sa hon och satte sig till rätta på stolen. Hos henne så var det soligt och hon hade en fin rosa topp på sig. Finns det några snygga killar? Jag kände hur jag blev röd om kinderna och tyvärr så såg hon det och började skratta åt mig.

- Sluta, bara.

- Jag visste det! Vem är han?

- Ingen, bara en kille jag träffade...Äsh, det var inget.

- Men jo, säg bara vad han heter.

- Dylan. Dylan Willams. Hon gav ifrån sig ett töntigt glädje skrik och jag var tvungen att hysha henne igen men den här gången med ett litet skratt.

- Det här patetiskt, sa jag.

- Faktiskt inte, retades Sarah och tittade på klockan. Måste dra nu, ska träffa Ryan.

- Ska du lämna mig, det här rummet är läskigare än ditt.

- Då är det fett läskigt, skrattade hon och lade på.

Nästa morgon sov jag nästan vid frukosten. Jag hade inte fått en ordentlig nattsömn och jag var seg i huvudet. Rosalie var inte vid matbordet och jag undrade var hon höll hus. Moster såg hade också blås flöckar under ögonen med log ändå.

- Idag ska vi hälsa på familjen Williams, sa moster och jag spottade ut apelsinjucie i tallriken när hon sa det.

- Ska vi? frågade jag.

- Ja, jag gick i skolan med deras föräldrar, vi åker efter frukosten.