In a silent place

Kapitel 1

- Lugna dig, älskling, mamma höll om mig och smekte mig försiktigt över mitt isblonda hår. Bara två månader, sedan kommer jag och din pappa hem.

- Men jag vill inte åka, jag tittade upp på henne. Jag vill följa med dig och pappa. Hon log medlidande. Jag visste egentligen att det inte hjälpte att tjata men jag kunde inte hjälpa det. Mamma gav mig ett sista leende innan hon, pappa och bilen hade åkt iväg. 

Nu satt jag här ensam på tågstationen och väntade. Det var ibörjan av juni så väder var varmt och fint. Jag skulle åka till mina kusiner och moster ute på landet. Jag hade aldrig varit där innan. Själv bodde jag i stan och gillade att det var ljud hela tiden, det här kändes bara ödsligt. Men efter att jag hela förra sommaren bara spenderat tid hängande över min mobil telefon så hade mamma till slut fått nog. Jag fick inte ens ta med den hit. 

Jag suckade. Det kändes som om den här sommaren skulle bli väldigt lång. Det störde mig faktsikt lite att det var så tyst. Jag gillade att höra när bilar tutade och människor pratade. Det var en påminnelse att jag inte var ensam. 

Plötsligt kom tåget och det lät som en explotion i tystnaden. Snabbt och utan att jag hade väntat mig det. Jag tappade min biljett men hann ta den innan den flög för långt. Jag checkade att jag hade mina rosa resväska och sedan gick jag på tåget. 

Jag gick till den platsen som jag antog var min och satte mig ner. Jag hade på mig en av mina favorit klänningar, den som var himmelsblå och passade mina ögon. Pappa brukade säga att jag klädde mig fem år yngre än vad jag var. Jag lutade mot fönstret och även som klockan inte ens hade kommit till middagstid så kände jag hur ögonlocken blev tunga.

Jag vaknade av att någon stötte till mitt säte. Hur länge hade jag sovit? Dom hade väl inte kört förbi min hållplats? Nej, som tur var så var det tjugo minuter kvar. Jag suckade ut, att komma vilse var nog det värsta jag visste. Om man då bort ser från min klaustroforbi.

Tåget stannade sedan på hållplatsen innan min hållplats. Jag hade börjat skissa lite i min skethbook men gett upp efter att jag hade försökt måla en näsa på minst tio olika sätt. En grupp killar gick på tåget. Dom var ganska högljuda och jag ville inte att dom skulle sitta vid mig. Men till min stora besvikelse satt jag vid en plats där fyra stycken kunde sitta. Dom kom mot mig. Jag tittade ut igenom fönstret och försökte ignorera dom när dom satte sig mittemot och bredvid mig. 

Plötsligt kände jag något försiktigt läggas i mitt knä. Jag tittade snabbt ner. Min skethbook. Jag tittade reflexmässigt upp på killen som satt bredvid mig. Han log.

- Hoppas det inte stör om vi sitter här, sa han samtigt som hans svarta lockiga hår guppade lätt.