In a silent place

Kapitel 6

Direkt efter frukosten stormade jag upp till mitt rum. Jag såg helt koas ut och jag kunde inte träffa hans familj då. Det skulle vara så pinsamt när vi satt där mittemot honom. Skulle han säga att vi hade träffats förut? Jag böjde snabbt mina ögonfransar, för snabbt så att dom inte blev tillräkligt böjda och så att jag tappade några stycken. 

Jag satte på mig en av mina favorit klänningar, en gul kort klänning med ett siden band i mitten. Jag lockade mitt hår med min locktång och sedan var jag klar. Även om jag hade tagit puder under ögonen så kunde man fortfarande se dom blåa ringarna som visade en sömnlös natt. 

- Nancy! Är du klar? ropade moster från nedervåningen.

Bilresan ner till byn tog inte mindre än två minuter, för kort tid. Jag märkte hur jag svettades. Tänk så skulle han berätta om våra pinsamma sammanträffar. Men han verkade snäll. Till slut kom vi fram till hans hus. Det var lite finare än dom andra husen i byn med stora vackra fönster och under grönskande underbar trädgård. Vi gick alla fem ut ur bilen och mot dörren. Jag behövde tänka på att andas in och ut för att inte kvävas. Plötsligt öppnades dörren och där stod dom. Jag tog ett djupt andetag och klistrade på ett glatt leende.

- Ylva, Ronald, sa moster och gick fram och kramade hans föreldrar.

- Grace, hur mår du?

- Jättebra, ni då?

- Lika bra som vanligt, sa kvinnan Ylva som hade samma svarta hår som Dylan men spikrakt. Sedan tittade hon på mig med gyllene ögon. Och vem är du?

- Jag heter Nancy Sauder och... stammade jag fram.

- Hon är mitt systerbarn, avslutade moster åt mig.

- Vad trevligt att äntligen få träffa dig, sa Roland, som moster såg mycket yngre än vad han antagligen var.

- Jag heter David, en lång kille med blont hår och tydliga käkben knödde sig fram mot mig med ett charmigt leende och en handskbeklapp hand mot mig. Jag tog den och skakade den blygt. Och det här är min lillebrorsa Dylan. Dylan gick också fram och mitt ansikte brände när han räckte fram handen. Han log ett retsamt snett men fortfarande charmigt leende mot mig som fick mina kinder att explodera.

Vi gick in i huset och jag beundrade alla dom vackra prydnaderna i deras hus. Det var flera tavlor som hade filter över sig. Jag stannade hastigt. Det var konstigt, vad kunde vara under dom som var så viktigt. Jag gick fram mot en av dom och sträckte ut handen för att titta under en av dom när en hand grep tag i min handled. Jag ryckte till och vände mig om. Jag hade varit säker på att jag hade gått sist in i huset och att jag hade varit ensam för en sekund sedan. Men ändå stod Dylan där med ett fast grepp om min hand och log samma leende.

- Vi rör inte dom, sa han men inte argt eller irriterat som jag hade trott.

- Förlåt, jag visste inte, sa jag snabbt och oskyldigt. 

- Ingen fara, sa han och släppte försiktigt min handled. Kom, är du hungrig? Egentligen var jag såklart inte hungrig för att jag hade ju precis ätit frukost men jag nickade ändå till svar. 

Det fanns tre platser kvar runt det avlånga bordet. Jag satte mig ner bredvid Amy närmast kanten. Dylan kom in i matsalen efter mig och satte sig mittemot. Var han tvungen att sätta sig där? Han kunde ju ha satt sig bredvid David! Men en del av mig ville ändå att han skulle sitta kvar där. 

Jag visste att mina kinder flammade och det störde mig mycket. Maten bestod av lax och potatis. Enkel och god mat för mig som var kräsen. Grace och Ylva satt och småpratade artigt men annars var det tyst. Rosalie satt rakryggad i stolen men åt inget. 

Plötsligt kände jag en spark på benet. Jag vände mig mot det hållet jag trodde spraken kom ifrån och mötte Dylans blick.

- Vad? viskade jag till Dylan. Det kändes bra att han ville prata med mig. Rosalie verkade höra oss men ignorerade oss.

- Vill du se trädgården? frågade han lugnt och log. Jag kände hur det pirrade till inom mig.

- Ja, visst, svarade jag och försökte att inte låta lika glad som jag var. Dylan ursäktade sig och vi gick från bordet och ut i trädgården. Framsidan var så vacker, men som om Dylan hade läst mina tankar så sa han:

- Vänta tills du får se baksidan. Han log mot mig igen och jag kände hur jag en elektrisk stöt. Han visade mig genom en vacker grind med rosor runt till ett ställe som var för vackert för att förklara med ord. Allt var som taget ut en fantasi bok. Det var grönt över allt men inte skrapt utan lugnt. Ett litet vattenfall forsade från en kant av berget. En liten sjö i kanten av trädgården glimmade. Det var vackra olikfärgade rosor över allt och under ett stort och vackert träd fanns en gunga som var enkel men ändå inte simpel. Allt detta såg ut som en dröm.

- Wow, var det ända som jag kunde säga. 

- Visst är den vacker.

- Verkligen, svarade jag andlöst. Jag vågade knappt gå. Rädd för att allt faktiskt var för bra för att vara sant. Jag nöp mig försiktigt i armen för att se så att det inte var det. Allt kändes så perfekt. Jag gick snabbt fram till gungan.

- Får jag?

- Absolut. 

Jag satte mig på gungan lika försiktigt som om den skulle gå sönder om jag var för snabbt och tog sats. Jag gungade fram och  tillbacka och den varma vinden fläckade bak mitt isblonda hår. Det kändes som en dröm eller som en saga. Jag stängde ögonen och njöt av stunden. Det här sommarlovet skulle nog inte bli så dålig iallafall.