- Jag sa släpp mig! skrek jag hysteriskt medan som dom spännde fast mig vid en vit bår i ett rum. Vad tänker ni göra?! Mitt huvud snurrade och jag kunde inte tänka klart. Jag vände huvudet mot Dylan.
- Snälla, gör inte såhär mot mig, vädjade jag med tårar i ögonen. Han tog min hand med sin kalla, men det gav mig ingen tröst. Jag skrek och slet med mina fastspännda händer. Jag tänkte inte låta någon skada mig. Dom satte fast kalla och klibbiga grejer på mig. Men jag vägrade vara still. Jag var en kämpare som inte tänkte ge upp.
Till slut efter mycket kämpande spännde dom också fast mitt huvud på båren. Jag fortsatte att skrika. Dylan ställde sig upp och tittade på mig med en sorgsen blick.
- Gör er klara!
- Vet du vad? började jag och försökte hålla tillbaka tårarna samtidigt som jag log ett falskt leende mot honom.
- Vi tar bort hennes minne om 3...
- Dylan Wilson, jag vill att du ska veta att jag...
- 2...
- Hatar dig!
- 3!
Mannen närmast mig tryckte på en knapp. En vätska strömmade in i mig. Jag kunde inte avgöra om det var psykiskt eller fysikskt. Vätskan gjorde så att inget kändes. Den började i fingarna sedan til benen. Jag ville skrika, men jag kunde inte längre. Jag såg hur en snabb sammanfattning av mitt liv flimmrade fram och tillbaka. Röster sa mitt namn gång på gång. Sedan blev allt svart.
Jag vaknade upp på en vit bår i ett vitt rum. Jag kände hur det värkte i huvudet. En doktor som såg lite yngre ut än vanliga doktorer satt bredvid min sängkant.
- Vad heter du? frågade han. Jag lade märke till att han hade svart lockigt hår som kändes bekant på något sätt.
- Nancy Sauder, svarade jag avvikande. Varför var jag ens här?
- Du har varit om en bilolycka, förklarade han. Han tittade på mig sorgset och jag kände mig lite olustig till mods.
- Äh, var det något mer?
- Nej, egentligen inte, sa han. Jag bara undrar om du kommer ihåg mig?
- Äh, nej, svarade jag. Varför skulle jag känna honom? Den här doktorn var ganska konstig.
- Bra, bra, svarade han och lämnade rummet.
YOU ARE READING
In a silent place
VampireTåget gick snabbt. Men det kändes även som en evighet innan jag kom fram. Det var varmt och skönt här. Helt vindstilla och vackert. Men tyst. Väldigt tyst.