In a silent place

Kapitel 15

Jag kände både en lättnad och en sorg inombords när Nancy Sauder steg ut genom sjukdörren. Jag spelade inte doktor, jag hade blivit uttbildad till doktor flera gånger. Men det var inte heller det som var problemet. 

Jag långsamt som en människa till dörren ut till baksidan. Därifrån med vindens hastighet och några minuter senare var jag framme hemma. Dom vackra slätterna verkade inte lika speciella längre. Det kändes som om färgen av dom gula blommorna och det blåa havet försvann samtidigt som Nancys minne av oss gjorde det.

Jag landade ljudlöst på marken i byn. Flera vampyrer i byn gav mig oroliga blickar och jag besvarade dom med ett falskt lättat leende. Jag såg hur en snabbt varelse från långt håll kom emot mig med otrolig hastighet. Jag puttades mot väggen med en hand runt min hals.

- Hej, Amelia, sa jag lugnt och lossade hennes grepp runt min hals.

- Du din falska, självupptagna idiot! sa hon med ihoppbitna tänder. Jag ska döda dig! 

Jag gav henne ett av mina sneda leenden och sekunden efter så var hon på marken under mig. Hon stirrade ilsket in i mina nörbruna ögon. 

- Hur kunde du göra så? frågade hon efter att hon hade lugnat sig en aning.

- Jag behövde göra det som var bäst för byn. Men det för henne var fel svar. Hennes ögon flammade återigen up, men den här gången tog hon inte till våld. Jag visste vad hon skulle göra men det var försent.

Hennes ögon blev lila. Hon skulle hypnotisera mig som hon så många andra gånger hade gjort. Det kändes som om jag fick en elektrisk stöt och sedan såg jag allt som i ett lila sken. Jag visste också att mina ögon hade blivit just lila. Hon kunde göra vad som helst med mig nu. Och jag skulle inte kunna göra något för att hindra henne. 

Hon log ett retsamt leende mot mig. Jag ville le tillbaka men kroppen ville som sagt inte lyda mig. 

- Hoppa upp på taket, sa hennes röst inom mig, hon behövde inte säga något påriktigt. Jag kände hur jag drogs upp mot det närmaste taket.

- Flyg till stranden, fortsatte rösten. Såklart, så skulle hon använda min speciella kraft emot mig. Jag lyftes från taket och obekvämt landade på stranden. Det tog lite längre tid för Amelia att komma fram eftersom att hon inte kunde flyga, men det hindrade inte henne från att vara snabb.

- Hämta tillbaka henne! rösten lät lika tonlös även om jag visste att Amelia inte var det. Men jag hann bara åka några meter innan jag kände ännu en elektrisk stöt och jag landade på marken. 

Harry Ellison höll ett hårt grepp om sin lillasyster. Kontakten bryts om någon annan varelse övermannar den som hypnotisierar. Någon räckte ut en liten hand mot mig. Jag tittade upp och mötte Jane vita leende. Jag hade berättat för henne för några år sedan att jag inte var intresserad av henne, men hon hade väl på något konstigt sätt glömt det. 

- Har du gjort det? frågade hon och log brett. Jag gillade inte hennes breda leende som om hon tyckte att jag var en hjälte. Men jag var ingen hjälte. 

Plötsligt dök Grace figur upp ur tomma intet. Jag visste inte hur länge hon hade hållt sig osynlig, kanske hela tiden.

- Är det klar? frågade hon som en tyst viskning. Jag nickade och hon log ett sorgset leende tillbaka mot mig. Hon gick långsamt fram till mig och lade en hand på min axel. 

- Det blir bäst så, Dylan.