In a silent place

Kapitel 12

Jag kunde inte fatta det. Under så få dagar här och jag var ändå fäst i byn. Men jag skulle ändå få åka hem. Jag sa till Amelia och Grace att jag inte ville att någon skulle vinka av mig eller något. Jag trodde aldrig att jag skulle åka hem så tidigt. Jag hade inte sett av Dylan sedan stranden och jag tänkte inte heller säga hejdå till honom. Den här byn, min moster, familjen Williams och Amelia tillhörde nu en dröm. En väldigt fin dröm som jag hade haft. Men en dröm som inte kan komma till verklighet. 

Jag satte mig på tåget. Tittade ut genom fönstret och ryckte till. Där stod Dylan och log ett snett beklgande leende samtidigt som han vinkade. Jag vinkade tillbaka och försökte att inte visa några känslor. Tåget började rulla. Jag andades fortfarande häftigt. Åsynen av Dylan hade gjort så att drömmen hade kommit till liv igen. Jag kunde inte vara kvar här längre jag var tvungen att åka tillbaka. Jag ställde mig upp och skrek:

- Stanna! Tåget som knappt bara hade kommit till en äng bakom hållplatsen stannade snabbt. Det tåg ett tag för dörrarna att öppna men när dom gjorde det så sprang jag snabbt ut. Jag hade inte tänkt på hur underbart vädret hade varit men när jag snabbt sprang ut ur tåget slog en varm vindpust mot mig. 

Problemet var att jag inte stod på hållplatsen. Jag var på en tågrels. Men på andra sidan. Jag hade inte gått ut genom dom vanliga dörrarna. Jag hade gått ut genom nöddörren. På den här sidan fanns det en halvtunnel med dom andra spåren. Jag var fast i tunneln. Nödutgången hade stängts och tåget bara stod där och blockerade min väg för att komma till den säkra sidan. 

Vad skulle jag göra? tänkte jag förbrilt. När som helst kunde det komma ett tåg. Och som om skräckscenen behövde bli komplett kom ett tåg snabbt mot mig. 

- Nancy! hörde jag en röst skrika som var välbekant. Sedan gick allt i slowmotion. Tågets vita ljus kom närmare och närmare samt en snabb figur på andra sidan. Jag borde flytta på mig, men mina ben vad som fastnade i relsen. Tåget var så nära nu. Om jag stäckte ut handen så skulle jag kunna röra på den. Sedan kände jag en hård knuff i magen och jag ramlade bak i tunneln bakom. Luften gick ut mig med ett stön och jag föll mot marken. 

- Nancy! Nancy, hör du mig? rösten höll på att försvinna. Jag såg dubbelt och allt var suddigt. Tåget var borta och det ända som var där var en figur med iskalla händer som skakade mig gång på gång. Jag kände hur jag fort förflyttade mig och sedan var jag inte inne i tunneln längre. Jag låg på en äng med solen gassande mot mig. Solen skymde mycket av mitt synfält men jag kunde ändå se Dylan. Hans panna var rynkad oroligt men fick ändå fram ett snett leende.

- Vad tänker du med, din dumma lilla flicka? 

- Jag är inte liten, fick jag fram innan allt återigen blev suddigt.