Russian Roulette

Russian Roulette - 2

Jag öppnar mina ögon. Han ler ännu större mot mig nu. Jag ler lättat tillbaka. Adrenalinet pumpar i min kropp. Jag känner mig helt plötsligt mycket mer medveten och min omgivning. Det luktar sopor, cigaretter och kvällsluft. Gränden som vi står i är täckt med graffitti, smuts och sopor.

"Jag klarade det!" Utbrister jag och kollar på revolvern. Han skrattar åt mig. Jag kollar undrande på honom. Varför skrattar han? Han skakar på huvudet fortfarande leende.

"Vad vinner jag?" Undrar jag och ler mot honom. Han kollar fundersamt på mig. Vad? Jag måste ju vinna någonting.

"Tyvärr så är jag ju pank..." Säger han och ler mystiskt mot mig. Jag ler tillbaka. Han tar några steg närmare mig. Våra ansikten är bara några få centimeter ifrån varandra. Han kysser mig. Jag blundar och lägger mina armar runt hans hals. Han smakar mint och cigg. Jag drar mig undan.

"Tyvärr är det allt jag kan ge dig." Säger han och leendet bleknar. Jag kollar oroligt på honom. Han tar revolvern från mig och börjar gå mot motorcykeln som står parkerad några meter bort.

"Kom igen, jag kör dig hem." Säger han när han stoppar ner den i en av fickorna på sin skinnjacka. Jaha, vad med detta plötsliga beteende? Jag står kvar och lägger trotsigt armarna i kors.

"Aaron!" Säger jag. Inte en chans att jag tänker låta honom köra med mig! Han kollar på mig med den vanliga minen. Han låter aldrig känslorna avspeglas i hans ansikte. Han är sån mot alla. Stoneface. Jag hatar det. Men jag känner honom, jag vet att det bara är hans yttre, hans murar. Hans murar som jag har tagit mig förbi. Ibland undrar jag varför jag fortfarande tror på... Nej, jag älskar honom och jag vet att han älskar mig. Han har aldrig sagt det men jag vet att han gör det.

"Bullet." Säger han åt mig. Jaså, så nu är det Bullet. Ibland vill han att jag kallar honom Bullet som alla andra, men ibland vill han att jag kallar honom för hans riktiga namn, Aaron. Jag snörper på munnen och står kvar. Han sätter sig på motorcykeln fortfarande med blicken på mig.

"Catelyn, kom igen, din pappa sa att du skulle vara hemma klockan tolv. Jag kör dig hem nu." Säger han och ger mig en farlig blick. Jag orkar inte med hans beteende längre. Klockan är bara elva!

"Nej. Jag åker ingenstans med dig, du har uppenbarligen något problem med mig och jag orkar inte med det längre. Du kan väll ringa när du vill förklara eller be om ursäkt." Fräser jag och vänder mig om och börjar gå åt andra hållet i gränden. Aaron startar motorcyklen och kör upp bakom mig.

"Det är farligt för dig att gå i de här kvarteren helt själv vid den här tiden."

"Lämna mig ifred, Aaron. Jag behöver inte din hjälp!"

"Kom igen Catelyn."

"Dra!" Fräser jag och ökar stegen. När vi kommer ut ur gränden ger Aaron mig en snabb blick innan han tar på sig hjälmen och kör iväg. Jag suckar argt. Det är först nu det slår mig att jag inte har den blekaste var jag är. Aaron hämtade mig hemma hos mig och sa att vi skulle göra en kul grej. Han tog med mig till några ställen han brukar hänga på. En resturang där han äter alla sina måltider, en affär med bikerjackor och liknande kläder och så stötte vi på två av hans vänner. De verkade glada att träffa oss men Aaron blev spänd och ville därifrån så fort som möjligt. Jag vet inte varför. Det sticker till i mitt hjärta vid tanken på hur de tjejer vi gick förbi såg efter honom. Jag drar upp mobilen ur min ficka och börjar gå åt vänster. Jag öppnar adressboken. Jag ringer min bror och trycker mobilen hårt mot örat. Parker svarar på en gång.

"Cate." Säger han oroligt. Jag börjar gråta när jag hör hans röst.

"Parker." Snyftar jag fram. Jag skulle inte kunna ringa pappa. Han skulle få utbrott på Aaron och förbjuda mig från att träffa honom.

"Cate, vad har hänt? Var är du?" Undrar han oroligt. Jag snyftar lite. Jag hör klassisk musik i bakrunden i andra änden hos Parker. Alltid den där jävla klassiska musiken.

"Jag blev arg på Bullet och sa åt honom att jag klarar mig hem själv. Men jag vet inte var jag är. Kan du hämta mig?"

"Var är du?"

"Jag vet inte!"

"Hur ser det ut runt om dig?" Säger han. Jag kollar mig omkring. Trasiga och smutsiga hus.

"Husen är trasiga och smutsiga."

"Cate, ta det lugnt jag kommer att hitta dig." Säger han och lägger på. Jag stoppar ner mobilen i en ficka och fortsätter därefter att gå.

_______________

Så här kom andra delen! Jag har ett sjuk viktigt meddelande till er: Jag har bestämt mig för att göra om den här novellen till en berättelse. Det är nu som ni blir skitglada! Yay!! Jag kände bara att jag kom på massor av idéer, så jag ändrade mig lite... Men iallafall en hel berättelse! Tack för era röster och kommentarer! Uppskattar det verkligen! Så fortsätt läsa, rösta och kommentera.