Russian Roulette

Russian Roulette - 13

~Ett antal år tidigare~
Det var länge sedan när min mamma levde och hon tog med mig till Aarons ställe. Det var en mycket mindre lägenhet än den han har nu och låg i de sämsta kvarteren i stan. Jag hade träffat honom många gånger tidigare med mamma. Jag varken gillade honom eller ogillade honom, han hade inte gett mig anledning till någondera.

"Hallå?!" Ropade mamma när hon öppnade dörren till lägenheten.
"Hej." Svarade Aaron där han satt i soffan och gjorde ingenting. Han hade bandage runt vänster hand och blåmärken i ansiktet. Jag kommer frortfarande ihåg mammas förfärade uttryck när hon såg det och sa åt mig att stänga och låsa ytterdörren. Då förstod jag inte varför mamma blev så stirrig hon som aldrig låste dörrar. Men jag gjorde som hon sa utan att fråga eftersom jag visste att vissa saker var det ändå ingen ide att fråga om. Jag visste inte ens varför mamma ständigt åkte till Aaron och när jag frågade svarade hon alltid med Vissa saker ska man inte fråga om. Hon skyndade sig fram till Aaron och inspekterade hans ansikte. Jag stod kvar vid dörren och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Mamma lugnade sig strax därefter och tittade forskande upp på mig.
"Kan du låta oss vara ifred en stund, Catie?" Sa hon mer som en befallning än en fråga. Jag nickade och mötte Aarons blick med ett leende.
"Jag går ut ett tag." Sa jag och sträckte mig efter låset på dörren.
"Nej!" Sa mamma alldeles för snabbt. Jag lät min hand falla utan att vända mig mot dem. Det sårade mig att de aldrig berättade vad någonting handlade om även om det nästan alltid var mamma som drog med mig.
"Vänta i köket är du snäll älskling." Sa hon åt min rygg. Jag hävde en omärklig suck och nickade till svar. Jag gick in i köket utan att kolla på dem men kollade upp när jag skulle stänga dörren. Mamma hade lindat av hans bandage från handen och studerade handens skador. Aaron hade haft blicken på mig och jag hade mött den. Jag såg så mycket i den blicken som jag inte förstod då men som jag gör nu. Hans blick bad om ursäkt samtidigt som han inte ångrade någonting, han ville inte att vi skulle ha kommit överhuvudtaget samtidigt som han ville behålla oss där. Det enda jag kunde se då var att han verkligen älskade min mamma, inte på sättet som folk tror när det är en man och en kvinna, även om man inte riktigt kunde kalla honom för man då. Han älskade min mamma som en vän, han betraktade henne som sin egen mamma och önskade att det var hans mamma. Men det var nog på sett och vis sant för jag tror att hon älskade mig och Aaron lika mycket, vilket sårade mig ibland. För Jane Gray var min mamma och ingen annans. Men det sa jag aldrig till mamma, Aaron eller någon annan.
När jag stängt dörren emellan mig och dem gick jag fram till fönstret och tittade ner. Han bodde på takvåningen, som läckte in vatten när det regnade, stekte en när det var sommar och sol och frös hela lägenheten under vintern. Jag stirrade ner på de nästan tomma gatorna där bara tre figurer syntes till och gatlyktornas sken flackade. Jag kommer ihåg att jag tackade gud för att jag inte bodde på en sådan här plats. Även om jag direkt ångrade mig efter att tanken passerat och insåg att ingen faktiskt väljer att bo här. Jag vände mig om och kollade mig omkring i köket. Det var helt rent och inte ett papper låg på bänken till skillnad från hemma hos mig där papper låg utspridda överallt. Jag kommer ihåg hur chockad jag blivit när jag såg att det satt ett foto på kylskåpet upphållet med en liten grön magnet. Jag gick fram till den och studerade det utan att ta ner det. Det var inte bara ett foto, utan tre såg jag när jag rörde vid kanten. Jag drog ut de andra två fotona som satt fast under det första. Det som hängt ytterst var en bild på en pojke, väldigt lik Aaron fast något år äldre, kanske 18. Han stod på en sten i ett hav med en egen kamera i handen och verkade inte vara medveten om att han blev fotograferad. Han hade bara på sig badshorts och en t-shirt. Men likheterna med Aaron var omöjliga att missa. Ett av fotona under var på Aaron och mamma som stod på en gräsmatta. Mamma kisar leende mot kameran och Aaron har en arm om mammas axlar med en antydan till leende i ena mungipan. Den tredje bilden är på mig som sitter på huk och plockar upp någonting från marken. Jag ler brett för mig själv på bilden och det är uppenbart att jag inte såg att någon stod där med en kamera. Det är höst och fullt av orangea löv överallt. Jag har på mig en svart trenchcoat och ljusblåa jeans. Bilden var tagen senaste hösten när jag, Aaron och mamma åkt till min moster ute på landet. Det var kallt och regningt hela den veckan vi var där och när vi kom hem var både jag och mamma förkylda. När vi kommit hem från den resan sa mamma att det fanns en anledning till varför hon flyttat in till storstaden och lovade mig och Aaron att vi skulle slippa åka ut på landet igen.

Jag saknar det.
Jag saknar henne.
Jag saknar honom.