Russian Roulette

Russian Roulette - 9

Jag öppnar mitt skåp och plockar ut mina böcker. Nu är det onsdag. Det var fyra dagar sen jag hörde från Aaron. Jag har ringt så många gånger att jag har tappat räkningen. De senaste samtalen har gått rakt in på röstbrevlådan. Och jag har inte sovit en blund på två nätter. Jag ser ut som en levande död. Jag kollar mig i spegeln som sitter på insidan av mitt skåp. Jag stirrar argt på min spegelbild. Jag är redan sen till lektionen. Jag trycker ner böckerna i min väska och tar ett hårt tag om spegeln. Jag rycker hårt i spegeln. Men den lossnar inte. Den som hade skåpet innan mig lämnade kvar spegeln. Jag rycker ännu hårdare. Spegeln lossnar och ramlar ner på golvet och går i tusen bitar. Skåpdörren smäller hårt till min näsa. Smällen hörs i hela korridoren. Jag sväljer ursinnigt och blänger ner på spegeln.

"Sju års olycka." Muttrar jag surt för mig själv. Jag smäller igen skåpdörren och börjar gå. Inte mot min lektiom utan mot biblioteket. Jag känner på min näsa. Den kommer definitivt bli blå och svullen. Hela min näsa dunkar. Jag kliver ut i spöregnet. Jag hatar regn just nu. Men jag går lugnt mot andra änden av universitets området. Jag är nära till tårar. Min mobil ringer. Jag tar upp den ur kjolsfickan och kollar på skärmen. Archer. Jag svarar.

"Hej." Säger jag med gråten i halsen.

"Hej..." Säger han tvekande.

"Vad?"

"Vart är du?"

Hur kommer det sig att varenda gång någon ringer är det de som personen undrar över? Det är ironiskt att det är det enda folk vill mig.

"På väg mot biblioteket."

"Du ska ha lektion med mig nu."

"Jag vet, men mitt skåp bröt min näsa. Och jag orkar inte mer." Det sista börjar jag snyfta. Jag kliver argt i en vattenpöl så vattnet skvätter överallt. Mina skor och ben blir helt blöta.

"Okej."

"Hejdå."

"Hejdå." Och med det är samtalet slut. Jag torkar bort en tår som envist börjat rinna ner för min kind. Jag har ingen som helst rätt att vara ledsen. Jag har ett hus med tak, jag har mat, jag har pengar, jag har familj och vänner. Jag är inte ensam. Jag äger inte Aaron. Han får åka vart han vill, han behöver inte mitt tillstånd. Han är en fri människa. Jag öppnar dörren till biblioteket och kliver in. Kvinnan bakom disken ler mot mig när jag kommer in. Jag ler tillbaka. Jag hänger upp min väska på en klädhängare och går ner för en trappa. Det luktar gamla böcker. Jag gillar den lukten. Jag plockar upp en bok som ligger på ett bord. En samling med olika dikter. Jag går mot en stol. Det är ganska mörkt här nere. Jag slår upp en sida på måfå.

Jag skriker rakt ut i natten
och hoppas att du,
på något sätt hör mig

Men du är inte kvar
Du lämnade mig här
helt själv,
utan dig

Jag intalar mig,
att du hade en anledning
Mer än att du tröttnat,
tröttnat på mig

Men jag kan inte se,
kan inte se varför du lämnat mig
Vad gjorde jag fel?

Du kunde ha berättat,
jag kunde ha bättrat
För jag skulle gjort allt för dig,
jag GÖR vad som helst för dig

Men sanningen är att jag förstår,
förstår dina val
För jag skulle gjort detsamma,
lämnat mig kvar

Det är först när det blir blöta fläckar i boken som jag förstår att jag gråter. Han lämnade mig kvar, utan ett ord. Jag sliter ut sidan ur boken och slänger boken på golvet. Jag försöker inte stoppa tårarna längre. Jag stoppar ner pappret i en ficka i min rosa kjol. Varför? Han sa inget. Det är som i dikten, jag skulle gjort vad som helst för dig. Bara du hade berättat. Jag dunkar huvudet hårt i väggen bakom mig. Hur kunde jag vara så dum? Och tro att jag faktiskt var någon för dig?