Får jag komma in? || l.o (AU)

15 - Tack och hej

Oscar hade stapplat hem med näsblodet rinnandes nerför hakan. Det låter obehagligt och tro mig, det var det. Att se honom helt krossad på både insidan och utsidan sved. När vi kom in i trapphuset skyndade vi oss upp för att inte låta Trevor se oss. Usch, han var så vidrig. Den senaste veckan hade jag funderat på hur och varför jag inte hade kommit på det tidigare. Jag slussade in Oscar i lägenheten och gick sedan ner för att plocka upp Oscars stora mängd post, som han helt plötsligt hade bett mig ta upp och jag hade svarat att "jag gör det sen". Det märktes tydligt att han hade druckit. Eller att han hade tagit något. Ugh. Fyfan för droger och alkohol. Droger hade jag aldrig rört, men alkohol, hade jag rört alldeles för många gånger - och det ställt till med problem. Men jag hade lärt från mina misstag och tagit avstånd från det. Jag önskade bara att Oscar skulle göra detsamma. När jag öppnade postfacket öppnades även dörren. Och vem stod där om inte Trevor, och Tom? Kunde kvällen bli värre? "Nejmen tjenare." flinade Trevor och jag kände rädsla komma krypande. Om han rörde mig skulle jag slå till honom. Han kom närmare men Tom stoppade honom plötsligt. "Sluta, Trevor. Det där gör bara saken värre. Varför låter du henne inte komma in och ta sina saker någon gång?" muttrade Tom och mina ögon blev stora som ballonger. Försvarade han verkligen mig? Jag som trodde att han inte alls tyckte om mig efter incidenten på stan. Trevor fnös mot Tom och tittade sedan uttråkat mot mitt håll. "Ta din saker och stick" nickade han uppåt mot lägenheten och jag låste igen Oscars postfack efter att ha tagit ur posten. Med tunga steg gick jag upp för trappan med posten i handen. Medan Trevor envist låste upp lägenheten slängde jag in posten genom dörren Oscar glömt bort att stänga. En stank av alkohol, rök och allmänt sunket slog emot mig när jag tog de första stegen in i lägenheten. Det var kläder här, ölburkar där, cigarettfimpar här och allt var en enda röra. Jag hade ju såklart saker lite över allt i lägenheten, men jag tog bara det mest nödvändiga, kläder, hygienartiklar, skor och saker som var speciella för mig. Trevor och Tom hade gjort sin väg in i vardagsrummet och slagit sig ner i soffan med en påse chips emellan dem. "Jag skriver ut mig från kontraktet på lägenheten idag." sa jag till Trevor utan att titta på honom. "Men det är ju bara du som står på den? Hur ska jag kunna betala? Jag är pank." ropade Trevor efter mig då jag hade gått vidare mot ytterdörren. "Det får du lösa själv! Det är över mellan oss och jag vill inte att du rör mig eller någon nära till mig. Tack och hej!" ropade jag tillbaka och smällde igen dörren. Faktum är att jag smällde så hårt att metallräcket i trapphuset dallrade till på varenda våning. Om Trevor var sur, glad eller ledsen nu - visste jag inte. Men jag var ganska säker på att han var paff. Paff för att han kom på vilken situation han hade satt sig själv i. Med berget av kläder och kartonger gick jag in i Oscars lägenhet. "Oscaaar?" hojtade jag och jag kunde höra hur Oscar snarkade till. Ojdå, jag väckte honom. "Vill du att jag hjälper dig?" frågade han yrvaket och jag synade in i vardagsrummet hur han reste sig upp ur soffan. "Nejnejnej det är lugnt!" utbrast jag och sprang in vardagsrummet. Jag puttade ner honom i soffan igen och satt mina ben på vardera sida av hans och kramade om honom. Hans muskulösa armar hade ett varmt grepp om mig och jag kunde inte göra något annat än att njuta av den stunden. När jag släppte ifrån kramen flög Oscar på mina läppar. Jag följde sakta med i rörelserna och han la försiktigt ner mig på soffan. Fortfarande med sina läppar hårt pressade mot mina, kupade han sina händer och la dem längs min käke.

Dagen efter hade Oscar återhämtat sig helt, det var som om ingenting hade hänt. Oväntat hade vi igår somnat i soffan, och vaknat på golvet. Vi hade börjat plocka upp saker ur de flera dussin kartongerna som hade fått stå kvar på golvet igår natt. Oscar plockade upp saker ur kartongerna med saker som jag hade fått, och saker som betydde mycket för mig. "Oscar? Bor jag typ här nu?" frågade jag honom och han släppte det han höll på med och gick bort mot mig. Han la sina händer på mina höfter och tittade in i mina ögon. "Ja, om du vill?" svarade han med ett leende och en blick full av hopp. Jag behövde inte tänka. Allt jag kunde göra var att nicka - och le.

Jag har kommit unifull med att jag verkligen inte kan bättra på uppdateringen av denna novell. Jag hinner inte mer än 1-2 gånger i veckan. It is was it is!

Denna novell börjar faktiskt lida mot sitt slut, hade tänkt mig tjugo kapitel och då har vi alltså fyra kvar. Det känns jättesynd att behöva avsluta denna, men jag har verkligen inga idéer kvar, som jag inte har framfört eller kommer framföra än.

RÖSTA OCH KOMMENTERA FÖR MER!