Får jag komma in? || l.o (AU)

3 - Djupt samtal

Paniken växte inom mig och jag blev mer och mer obekväm i min sits för varje sekund som gick. Trevor hade flytt inåt i lägenheten, troligtvis för att gno om hur jag hade sparkat till honom framför sina vänner. Det var inte så att jag hade gjort det i syfte om att bryta benet på honom, utan för att jag kände mig osäker i sitatutionen och ville försvara mig själv. Och det var Trevors fel att jag hade fått den känslan. Skyll på honom, inte på mig.

När kylan ute på balkongen tog över bestämde jag mig efter en lång betänketid att gå in, för att slippa bli hittad ihjälfrusen. Från köket hördes nu Trevors dova, skrovliga och arga röst. Jag hörde hur han gång på gång sade saker som hur lätt jag brusade upp, hur ful jag var och hur jag inte visade någon romantisk uppskattning till honom. Han var bara full, inget annat. Min starka och självsäkra mamma hade lärt mig att ta förolämpningar på rätt sätt, det vill säga inte alls. Det var bra att jag hade henne. Dock fanns det en litet problem. Ända sen hon och resten av min lilla familj hade flyttat neråt i landet, till den större delen av min släkt, hade min kontakt med henne försämrats och vi träffades allt mer sällan. Men mitt självförtroende bestod. När jag verkligen inte var beredd, hoppade Tom fram bakom dörrkarmen. "Varför kommer du inte ut till oss?" sa han med en len ton och log brett. Tom var nog grymt pojkväns-material. Brunt, välvårdat hår prydde hans huvud och ett par blåa ögon ramade in hans huvudform perfekt. Hans klädstil var en sådan där typisk stil som tjejer drog sig till, men ändå med en twist. Okej, han var pojkväns-material. Det kändes lite som om jag hade blivit lite allt för attraherad av honom under kvällens gång, men det var inte att undra på eftersom att Trevor hade betett sig som ett svin.

Tom slog sig ner i soffan och klappade med handen bredvid honom som ett tecken på att jag skulle sätta mig jämte honom. Jag slog mig villigt ner och han sneglade på mig med samma breda leende. "Jag hörde, förut." viskade han efter en stunds pinsam tystnad och tittade förstående på mig. Som svar gav jag honom bara ett lätt "aha", jag orkade verkligen inte dra in honom i det. Det fick jag och Trevor lösa själva. "Han blir lätt sådär." påpekade han och kliade sig på tinningen. Jag nickade som ett tecken att jag hade lyssnat och uppfattat det han sa, men att jag inte hade något direkt svar. "Hur som helst, jag ville bara berätta det." avslutade Tom och la sin hand på mitt lår. Hela min kropp rös till bara av hans beröring, det var magiskt. Jag flyttade upp min blick så att den mötte hans, och han likaså. Min blick flackade mellan hans ögon och hans läppar. Ögon, läppar, ögon, läppar, ögon, läppar. Till slut bestämde han sig för att avsluta mitt tittande en gång för alla. "Stör det dig om jag gör såhär?" sa han mjukt och la huvudet på sne. Innan jag visste ordet av det pressades Toms läppar mot mina. Mina läppar masserade hans och mina händer satte sig runt hans nacke. "Wow." andades han ut och strök bak en slinga av mitt hår. "Du kysser bra." fortsatte han efter att han just släppt ifrån. 

Men det vi inte hade sett, var att Trevor hade sett HELA kyssen. Han kom dundrades fram till mig och gav mig en blick som tydde på att det här inte skulle sluta bra. "Vad?" frågade jag med en nonchalant ton och la min hand i Toms. Det var precis som om jag ville att Trevor skulle märka det. Märka det och bli sur. Jag hann inte tänka så mycket mer förrän Trevor hade tagit till knytnäven och slagit till mig på högerkinden. Jag bet mig på insidan av läppen för att hindra att låta honom se mig svag, det vill säga att se mig gråta. När jag reste mig upp för att dra åt fanders drog Tom snabbt ner mig på soffan igen, men jag ville inte stanna kvar för en sekund. Mina ben tog sig upp ännu en gång, och rusade ut i hallen. Jag skyfflade i mina fötter i skorna och slängde på mig jackan. När jag hade gjort det smällde jag upp dörren för att drämma igen den lika hårt som om satan var lös. Det dallrade till i hela trapphuset, men det var precis så arg jag var. När  jag var påväg ner för första trappan slog en tanke mig. Oscar. Vår granne som man ibland undrade om han verkligen levde. Jag vet inte var jag annars skulle dra, mina vänner var bortresta över jul och min familj hade flyttat. Trappstegen upp igen gick snabbt och jag stod då framför dörren. Jag hejdade mig skälv flera gånger från att plinga på, skulle jag verkligen göra det? Men ja Lily. Ja.

Är stolt över mig själv för att jag fick upp det här kapitlet dagen efter det andra kom upp, och jag kan säga er att det händer mig inte ofta ;) Jag hade bara världens feeling för att skriva, so I did.

Rösta, kommentera och dela för mer!

xx, Towe