Får jag komma in? || l.o (AU)

10 - "Förklara för mig."

"Förklara för mig." röt Oscar sammanbitet när jag kom tillbaka till honom efter att ha skickat iväg Tom. "En kille bara." svarade jag och andades tungt ut. Oscar stoppade mig och tittade på mig med en bitter blick, han visste att det inte var hela sanningen. "En kille som jag kanske typ råkade kyssa igår." svarade jag nervöst och bet ihop av skam. "Och sen sticker du in huvudet hos mig och hånglar upp mig? Jävla äckel." fnös han och satt sina armar i kors. "Snälla Oscar, det är inte alls som du tror. Låt mig förklara." bad jag och pekade mot en bänk som stod nära där vi nu befann oss. Oscar gav med sig och slog sig ner på bänken. Jag satt mig försiktigt ner då hans blick inte bådade gott. Det blåste, som en storm var påväg, runt oss vilket gjorde att ögonblicket såg ännu mer dramatiskt ut. "Det där var Tom. Tom är Trevors kompis. Igår råkade jag kyssa honom, men visst, man kanske inte kan råka kyssa någon. Men nu i efterhand ångrar jag att jag gjorde det." berättade jag lungt och stilla, men höjde rösten varje gång Oscar försökte avbryta mig. "Mhm okej." muttrade Oscar och hans blick flög iväg. "Är du fortfarande lika sur?" frågade jag utmattat och Oscar skakade snabbt på huvudet som svar. "Ska vi gå då?" fortsatte min fråga och jag petade på Oscar då han verkade helt ha glömt bort vem han var och vart han var. Han bara sjönk in i sina egna tankar. Till slut vaknade han till och var snabbt uppe på benen igen. Utan förvarning flätades min och hans hand ihop, men det kändes bra.

När vi hade tagit en sväng i varenda liten affär vi kunde hitta, kände jag genast hur min mage hungrade efter mat. "Kan vi inte gå och äta någonting? Jag svälter." bad jag och Oscar fnös skämtsamt. "Det tror jag inte att du gör, men ja, visst kan vi göra det" skojade Oscar och jag kunde inte hålla mig för skratt. När Oscar noterade att jag skrattade högt log han ett nöjt leende, och la sedan sin arm runt mig. I samma veva drog han mig intill honom och jag la min arm runt hans midja. Han styrde ner på någon tom gata jag aldrig hade sett förut, den låg mellan två gigantiska, gula tegelhus och var belagd med grus och inte den klassiska "Stockholms-asfalten". I slutet av gatan stannade han upp och tryckte upp mig mot husväggen. Oscar greppade min haka och drog den mot hans läppar. Han hade berättat om hur ensam han var, men ändå var han värsta drömmen? Vilket mirakel.

Rösta och kommentera för mer!

xx, Towe