Får jag komma in? || l.o (AU)

14 - Tårar som i ett vattenfall

Jag slängde direkt ner mitt huvud i kudden igen och Oscar flinade stort. Han reste sig ur sängen och gick ut mot köket. Mina ögonlock ville inte riktigt hålla sig öppna, men det var som om Oscars närvaro sa till dem att hålla sig öppna.

Jag hade lyckats slumra till igen, men vaknade snabbt när Oscar skakade på mig i mening att han ville att jag skulle vakna. "Öh ja?" gäspade jag och gnuggade mig i ögonen. Framför mig synade jag en bricka med en hel drös olika saker att äta till frukost. "Frukost på sängen?" frågade jag överraskat och satte mig upp i sängen. "You named it" gav Oscar snabbt som svar och jag log. Mina händer grep tag i hans käkben och förde samman våra läppar. De räckte gott och väl som frukost. "Ät upp det där istället." nickade Oscar mot brickan och log ett nöjt leende. Jag högg in och detsamma gjorde han. Mitt i allt öppnade Oscar munnen. "Kan vi inte gå ut ikväll?" fick han fram trots all mat i munnen. "Hum, jag vet inte riktigt." svarade jag och ryckte på axlarna. Min relation med Em och Veronica, som hängde på klubben allt för ofta, hade blivit lite suddig på senaste tiden. De hade ursäktat med att "de inte hann träffa mig", men jag kunde ändå se dem allt för ofta på stan, gåendes med varsin kaffe i handen, precis som vi tre brukade göra. Det enda jag inte kände för just nu var att träffa på dem. "Okej då. Men på ett villkor!" gav jag med mig och Oscar lös upp. "Att om vi ser Veronica och Em, håller vi oss borta från dem." förklarade jag och Oscar liknade då ett frågetecken. "Men varför inte då? De är ju dina bästa vänner?" undrade han och ställde undan brickan med frukosten, han ville snacka allvar alltså. "De var." rättade jag honom och lutade mitt huvud mot väggen."Vad snackar du om?" utbrast Oscar förvirrat och en lätt suck slank ut från mina läppar. "Men orkaaa" suckade jag och hans ansiktsuttryck blev förvärrat. Han såg arg ut på något sätt. Varför visste jag inte, men han såg inte särskilt glad ut. "Jag har varit ärlig mot dig hela tiden och nu "orkar" inte du förklara varför du vill att vi håller oss borta från dina vänner?" fnös Oscar och slängde på sig kläderna som låg kvar på golvet sen gårdagen. "Jag sticker." avslutade han med att säga och han började sedan röra sina steg ut till hallen. Jag kunde inte göra något annat än att sucka.

Efter att Oscar hade tjoat hejdå och drämt igen dörren la sig en total tystnad över lägenheten. Jag var snabb med att titta ut genom fönstret som vätte ut mot gatan där Oscar troligtvis skulle gå förbi. Och det gjorde han. Enligt mig trodde jag fortfarande att alkoholen inte riktigt hade försvunnit från hans blod, då han vinglade till lite på en isfläck. Mina tankar bestod mest av oro att han skulle göra något riktigt dumt, eller råka ut för något som kunde skada honom rejält. Även om han var smått sur på mig, så älskade jag honom ändå. Den vinglande lilla Oscar.

Timmarna flöt på, men Oscar dök inte upp. I panik hade jag försökt att nå honom via hans mobiltelefon, men jag hade efter ett tag hittat den vibrerandes under nattduksbordet. Jag hade även offrat mig coh ringt till både Em och Veronica för att fråga om han möjligtvis var på klubben. Men det var han inte. Han var ingenstans. Eller jo, någonstans var han ju, men inte på ett ställe jag kände till. Till slut bestämde jag mig för att gå ut på stan och leta efter honom, och i värsta fall vara redo att ringa och anmäla honom som försvunnen. Klubben var det första stoppet. Även om mina vänner hade sagt att han inte var där, kanske de bara hade missat honom, eller i värsta fall ljugit för mig? Dörrvakten, Scott, kände direkt igen mig och när jag började babbla på om varför jag borde få gå in gratis i några minuter tystade han mig mitt i och släppte in mig. Klubben var full av folk, så att hitta en möjlig Oscar här skulle inte bli lätt. För varje sekund som gick växte min oro och jag hoppades ännu mer att jag snart skulle hitta honom. Väldigt plötsligt, synade jag någon jag verkligen inte kände för att träffa på just då. Trevor. Just det, han som blev helt jävla pantad med ett vinglas i handen. Han la av ett hånflin mot mig och jag kände hur jag nästan ville spy upp alla mina inälvor. Han var så vidrig, så falsk. Trevor tittade kort bakom sig och gick sedan snabbt vidare. Såklart blev jag nyfiken på vad han såg, och där låg han. I hörnet låg Oscar. Med näsblod och tårarna rinnandes nerför kinderna. "Oscar?!" skrek jag i panik och böjde mig ner bredvid honom. "Lily. Lily." grät han hysteriskt och tog tag om mitt huvud för att sedan vila det mot hans axel. "Nu går vi hem." sa jag med en förstående blick och greppade ett hårt tag om hans hand. Jag gick tätt intill honom, för att ingen, INGEN, skulle få röra honom.

Efter att vi kommit ut från röran som pågick inne på klubben kramade jag om Oscar riktigt hårt. Vad fan hade hänt? "Vill du...?" frågade jag som ett tecken på att jag lyssnade och var redo på att höra historien. "Trevor hoppade på mig." svarade Oscar med huvudet lutat nedåt i marken. I den sekunden han sa det, var det ända jag kunde känna sympati.

10, snart 11K?! Shit, tack! Har en liten gnutta idétorka, but it won't stop me this time.

JAG VILL BARA TACKA ER SÅ JÄVLA FÖR ATT NI ÄR NI OCH FÖR ATT NI ÄR SÅ GULLIGA I KOMMENTARSFÄLTET ❤️❤️❤️