Får jag komma in? || l.o (AU)

5 - Från stark till svag

Oscar smällde igen dörren i Trevors ansikte och vred sedan om låset. Jag kunde till slut andas ut och inse att jag inte behövde vara rädd för Trevor längre. "Nästa gång, gör jag inte sådär." sa Oscar tydligt och gick vidare till vad som verkade som köket. Jag följde efter honom och kom rätt och riktigt in i det, ett kök, med stort utrymme och färgglad inredning som på samma gång var klassisk. Oscar öppnade ett av köksskåpen för att ta ut något att äta, medans jag sköt ut en av köksstolarna för att sätta mig ner. Han letade desperat igenom varenda litet skåp efter en bit av något att äta. "Det finns inget att äta, hänger du med till affären?" frågade Oscar med en trött ton. "Aldrig att jag går ut härifrån nu." gav jag som svar tvärt och blev smått fundersam över hur han ens skulle kunna tro att jag kände för det. "Som du vill." nickade han och gick ut i hallen. "Men när är du tillbaka?" sa jag med en liten oro i min röst och följde honom ut i hallen. "Du överlever." suckade han innan dörren slogs igen och låstes utifrån. Ja, det får vi hoppas. Vad jag skulle hitta på då Oscar inte var i hans hem med mig visste jag inte, det kändes lite konstigt att vara i hans lägenhet om jag fick säga det själv. Lägenheten var inte vad som var läskigt, han var läskig. Oscar hade verkligen visat sig vara någon jag inte trodde han var, och det var häpnadsväckande. Jag borde vara borta när Oscar kom hem, jag borde inte vara här. Inte för att jag hellre gick hem, men jag fick väll ta in på något hotell eller något tills hela händelsen med Trevor var utredd.

*efter tio minuter av tristess*

Jag gjorde mig redo för att sticka, drog ihop de få, få sakerna jag hade haft med mig, och vred om låset.

Men det gjorde Oscar också på andra sidan.

"Vad i helvete...?" muttrade jag när dörren inte gick att få upp då Oscar hade låst den igen när jag försökte låsa upp den. Samma ord hördes utifrån, så jag gav mig. Om jag drog nu, under hans uppsyn, skulle han troligtvis bara bli putt och springa efter mig, önskade jag. Men jag orkade inte, jag ville ta mig härifrån utan att behöva prata om det med honom. En högljudd suck lämnade mina läppar och jag sjönk ner på golvet, med min rygg lutad mot väggen. "Varför sitter du här? Påklädd och allt?" var de första frågorna Oscar ställde när han kom innanför dörren med två kassar i händerna. De såg tunga ut, så jag räckte ut min hand som ett tecken att jag gärna ville hjälpa till att bära en av dem. Han fnös som svar på min omtanke och fortsatte ut i köket. "Varför är du så dryg?" sa jag bittert och gick mot honom, fortfarande med jackan och skorna på. "Inga skor i köket. Och förresten, så har du inte svarat på min fråga." utbrast han med vad som verkade som en självkänsla på topp, och nickade ner mot mina fötter där mina leriga skor satt. Jag sparkade av mig dem med ett irriterat ansiktsuttryck och bar sedan upp dem. "Nöjd?" halvskrek jag och höll upp dem framför hans ansikte. Han var snabb med att putta bort dem, och i samma rörelse nicka. "Okej, så jag var påväg att dra härifrån. Nu får du svara på min fråga." utbrast jag hektiskt och drog av mig jackan. "Jag är inte dryg, jag tycker bara inte om när främlingar stampar in hos mig." menade Oscar och tittade på mig, undrande efter ett bra svar. "Åh kom igen, jag är väll ingen främling ändå?" påpekade jag som svar och Oscar suckade en suck han trodde att jag inte skulle höra, men det gjorde jag. "Jag är bara inte van vid kontakt med, med människor." försvarade Oscar sig och lutade sig mot köksbänken, fortfarande med blicken fäst i mig. "Vad menar du? Du ÄR en människa." skrattade jag och rynkade på mina ögonbryn. "JAG ÄR BARA INTE TRYGG MED MIG SJÄLV, HAR INGEN BRA SJÄLVKÄNSLA OCH VET INTE HUR JAG SKA AGERA I DETTA LÄGET, OKEJ?" skrek han och min kropp tyngde mig bakåt i rädsla. "Förlåt jag menade inte att-att reagera så-så hårt." snyftade han som en fortsättning och torkade bort en av tårarna som hade letat sig ner för hans kind. Till en början var jag inte riktigt säker på om han verkligen menade det han sa, han som verkade så självgod och oberoende. Men när tårarna som rann ner för hans kinder inte kunde stoppas längre förstod jag att något var fel. Beslutet om jag skulle stå kvar och låtsats förstå honom och ge ifrån mig några peppande ord eller gå fram, ge honom en kram och förklara att jag inte heller hade det så lätt en gång i tiden var svårt. "Snälla, bara håll om mig." grät Oscar och kom emot mig. Han flög, bokstavligen, i mina armar och jag höll om honom hårt. Han var inte dryg, bara för svag för att visa sig självsäker. De människorna som verkar vara de starkaste, är ibland de svagaste.

TACK FÖR 1K! Ettusen är mycket för bara fem kapitel, så tack så hemskt mycket! NI ÄR BÄST!!!

Vad tror ni händer mellan Oscar och Lily näst? ;)

xx, Towe