Vad hände?

kap 10

Tom, jag är tom. Jag förstår inte hur detta har hänt. För första gången i mitt liv vet jag verkligen inte vad jag ska göra, det är hemskt. Eller det är inte rätt ord, det är värre än hemskt. Alla kommer att hata mig efter det här. Det förväntas väl att jag ska göra en abort, men ärligt talat... Jag vet inte ens, är det verkligen så självklart? Det är ju en människa, eller? Oavsett vad känns det ju fel. Jag kanske bara ska få det överstökat så känns det bättre sen. Det här väntrummet är ju inte så inbjudande heller. Det är en massa broshyrer om olika preventilmedel och könssjukdomar och på andra sidan rummet sitter det en tjej som är höggravid och ser ut att vara yngre än mig. Jag ser ut som skit, verkligen skit. Jag var tvungen att ta solbrillor för att jag är så rödgråten och har ringar under ögonen. Dessutom har jag mjukiskläder och oborstat hår uppsatt i en knut. Hemskt... Jag har sån tur att Hanna stannade kvar hos mig hela natten och följde mig hit. Hon gjorde en snabb runda hem och hämtade kläder och sedan till affären för att köpa glass. 
"Hur känns det? Du ser lite blek ut" sa hon tyst så att den andra tjejen inte skulle höra. 
Jag harklade mig "helt okej, men det är lite jobbigt". Hon nickade bara till svar. 

HANNA

Det måste vara så svårt för Gabriella, jag kan inte ens förstå hur hon har det. Men ändå kan jag inte lägga ifrån mig tanken av att hon skulle bli en riktigt bra mamma. Har bara en känsla av de... Hoppas bara ingen reagerar dåligt på det, stackars Gabriella. Det skulle slita henne i stycken!

GABBE

Det var en medelålders kvinna som tog emot mig. Sigrid hette hon. Det första jag fick göra var att gå in på toaletten och kissa i en engångsmugg. När jag kom tillbaka med muggen så tog hon på sig plasthandskar och tog en sticka. En sådan jag inte kände igen och doppade den. 
"Hmm, jo detta är positivt" sa hon och hällde ut kisset. "Har du tänkt på hur du vill göra? Behålla?"
"Jag måste väl göra abort? Eller?" sa jag och tittade blygt på henne. 
"Nej, absolut inte! Du kan behålla barnet och sedan kan du adoptera bort det kanske" sa hon och log "men du har barnet tills hen är 6 månader och sedan om du inte knytit dig ann barnet så kan du adoptera bort barnet om du vill".
"Jaha okej,men jag vet inte hur man tar hand om ett barn" sa jag och började bli mer säker med Sigrid. 
"Det får du hjälp med här eller på en mammagrupp, det finns bara lösningar vännen" sa hon och log "men vi ska nog göra ett ultaljud innan vi förhastar oss med något." 

Jag fick klä av mig på underkroppen och sätta mig i en sådan konstig stol. Hon började sakta och lät mig vänjas vid alla nya känslor. Hon körde upp någon form av kamera i vaginan och på skärmen såg man en liten plutt. Mitt barn, det där är mitt barn! Nu när jag har sett så är en sak säker, det händer ingen abort! 
"Jodu, du är nog i vecka 12 så om du ska göra abort tycker jag att vi gör det så snarast" sa hon.
"Det blir ingen abort, jag kan verkligen inte!" sa jag och började snyfta. Hon frågade om jag ville ha bild och det ville jag gärna ha. 

När mötet var över så kände jag lättnad, bilderna och ett par broshyrer la jag i väskan. Men nu var det svåraste på väg. Jag måste berätta för folk. Speciellt Sebbe, mamma och pappa. 
Hanna ställde sig upp direkt när jag kom ut, hon såg också lättad ut. Jag tog upp bilderna och visade henne. Chocken speglade snabbt över till glädje och hon kramade om mig "du kommer att klara det här galant". 

Hon skjutsade hem mig och nu var jag bara tvungen att berätta för Sebbe. När jag kom upp till lägenheten satt han i soffan med ansiktet i händerna. Vafan? När jag kom närmare så såg jag att stickan jag lämnade under handfatet låg på bordet. 
"Sebbe..." började jag.
"När i helvete tänkte du berätta för mig?!" sa han argt. Han släppte händerna och stirrade rakt på mig. 
"Jag lovar att jag tänkte berätta det idag! Jag har bilder med mig" sa jag och försökte lugna ner honom. Jag tog fram en av bilderna och gav honom. Han såg ursinnig ut när han fick det. Det värsta hände, han rev sönder det.
"Inte FAN tänker jag har något barn med dig iallafall! Skiten kommer ju bli lögnare precis som du!" skrek han i mitt ansikte. Därefter gick han argsint ut i hallen och drog på sig ytterkläder och sedan hörde jag att dörren smällde igen. Helvete... Jag sjönk ner i soffan och började samla ihop bitarna till bilden. Gråten trängde fram och allt bara släppte, jag satt där ensam med en bebis i magen och stortjöt. 

Var är min mamma när jag behöver henne...

Jag tog upp telefonen och slog numret till henne. Ett par signaler senare svarade hon. 
"Hej det är doktor Maria Johansson" sa hon med en len röst. 
"Mamma... jag har något att berätta för dig.."