Vad hände?

kap 11

Mamma såg chockat på mig. Hon var helt mållös. Såhär har jag aldrig någonsin sett henne. 
Hon samlade sig och sa "hur har du planerat detta?" hon tog en kort paus. "Är detta en planerad graviditet?"
"Nej mamma! Det är en oplanerad graviditet." sa jag och skakade på huvudet. Hon såg så förstörd ut. 
"Hur ska du göra med skolan? Ska du inte vidareutbilda dig? Vad hände med advokatyrket?" sa hon lite strängare "du kan inte ha barn och plugga samtidigt!". 
"Nej, jag vet men jag får anpassa mig efter det här" sa jag och klappade mig på magen. 
Hon såg ut att fundera, "du ska veta att jag är verkligen besviken att det har blivit såhär! Jag trodde du var mycket förståndigare än detta!".
"Jag vet mamma, men jag åt p-piller och jag måste glömt en dag eller något sånt!" jag vet att det inte gjorde mig bättre men mamma såg lugnare ut. 
"Du tar åtminsone ganska vettiga beslut för du vet hur mycket jag ogillar abort" sa hon lugnt. "men det betyder inte att jag är glad över detta! För självklart har jag velat haft barnbarn, men detta är tidigt att får av dig." Jag nickade bara till svar. Vi kom fram till att berätta för pappa tillsammans och eftersom han fortfarande är bortrest så fick vi ringa han på skype.
Hans reaktion var ungefär som mammas men han vär ännu mer besviken. Fast besluten att hjälpa mig iallafall. När vi lagt på så frågade mamma "hur är det med Sebastian då?"
"Han hittade stickan innan jag hann att berätta och blev ursinnig. Jag kom precis hem från ungdomsmottagningen då" sa jag. "han rev sönder ultraljudsbilden" fortsatte jag och gråten trängde fram. 
Mamma omfamnade mig "det kommer bli bra ska du se" mumlade hon i mitt hår. Sedan sköt hon ifrån mig och granskade mig "jag vill ha en bild från ultraljudet! Dessutom måste vi få dig i kondition!"
Jag hämtade en av bilderna från väskan och gav den till henne. Hon log brett och började förklara vad vi skulle göra här näst. Hon ringde ett par samtal och sedan sa hon att jag har fått en privat barnmorska som jag ska gå hos regelbundet. Jag fick fixa iordning mig så vi skulle gå på stan lite. Den första anhalten var apoteket och mamma köpte en massa vitaminer och grejjer som jag ska ha för graviditeten. Sedan styrde vi stegen mot H&M. 
"Jag vet att det är lite, lite tidigt men jag ska köpa dig ett par mammabyxor och ett linne" sa hon påvägen dit. 
Jag är så grymt tacksam för allt. Min mamma är bäst! Jag kramade om henne när vi gick ut därifrån. 
"Jag älskar dig mamma"
"Jag älskar dig med hjärtat! Men nu ska vi köpa en vinterjacka!" 
Vi köpte en jättefin vinterjacka, man märkte på den hur stor magen ska bli. Herregud...
Vi handlade inte så mycket mer utan gick till ett café och köpte en varsin sallad och dryck. 
"Du måste äta ofta nu när du är havande" sa mamma. Jag älskar henne så mycket, hon ger mig så mycket tips som jag inte hade någon aning om innan. Dessutom fick jag en bok om vad jag får och inte får äta. Grymt!

Senare på kvällen kom Hanna över till mig med glass igen, våra favoriter Ben& Jerry. Mums! 
"Hur känns det med Sebbe och allt nu då?" frågade hon när vi hade gosat ner oss i soffan. Jag har försökt att tänka positivt och hoppas hela tiden på att han kommer tillbaka men man vet ju aldrig tyvärr. 
"Alltså det är ju jobbigt men jag måste tänka på vad som är bäst för Lillan..." sa jag och tog sedan en stor sked glass i munnen. Åh så gott, orgasm i munnen alltså.
"När kan du veta vad det är för kön? Eller ska du ta reda på det överhuvud taget?" 
"Självklart ska jag ta reda på det, kan ju inte hålla mig. Jag tror att det är vecka 14 man kan se det" sa jag och funderade om det verkligen va så. "Alltså nästa gång jag gå till barnmorskan, vill du följa med?" 
Hon nickade och blev väldigt glad "självklart, se mig som sympatigravid! Jag ska inte röka eller festa. Fan det kan ju bli typ som ett test!" hon ställde sig upp och gjorde "jag-är-så-glad-att-jag-spricker-dansen" och precis som vanligt såg hon väldigt rolig ut. Hon drog upp mig ur soffan så jag också fick dansa. Helt plötsligt stannade hon upp "holy shit, man kan ju se att du är gravid!"
"Kan man?" frågade jag oroligt, det var jag verkligen inte redo för! Jag tror hon märkte hur orolig jag blev för hon var snabb med att  säga "alltså du har ju en tight linne på dig så det syns ju men har du blus så syns det nog inte lika mycket". Därefter blev jag lite lugnare för jag är inte redo att visa världen att jag Gabriella, 18 år, ska ha barn. No way!

Sedan hör vi ett ljud från trappuppgången och dörrens öppnas. Jag tittat skräckslaget på Hanna och stirrar mot mig. Men sedan känner jag igen personen, det är Sebbe...