Blue Blood Art

Combat 1 | Ångest |

Kära dagbok, idag var det precis som helt annan dag. Jag vaknade upp tidigt och skulle göra frukost åt min kära mästare, han verkade uppskatta det men la ändå skam på mig för konstiga anledningar. Jag har uppfattat än så länge att han störs sig lätt på mig, så jag försöker undvika han när jag inte har något att göra åt han. Mästaren är alltid hårdhänt, men han har gått för långt väldigt ofta. Idag fyller jag 18 år, jag har tappat all mitt fina och krulliga hår. Saker och ting har verkligen förändras sen jag blev en slav. Mitt liv har gått ner och sjunkt i flera år. Jag klarar inte av den fina smärtan längre, den gör mig kåt, nästan kåt... Jag börjar känna mig sexuellt attraherad mot vålden som pågår. Min mästare är inte alls attraktiv, men jag gillar bara smärtan han ger mig ibland när jag har varit dum. ~ Evangeline

Evangeline skrev klart sin dagbok och stängde den. Boken var gammal och rätt så ful, den såg oerhört gammal ut. Hon var uppe i ett träd, där hon sov. Hon flög ner och började flyga fram till en grotta, där inne var Ronny, hennes mästare. Evangeline kom ner, han låg och sov. Hon hade bestämt sig att berätta för honom att det är hennes födelsedag, men hur skulle hon göra det? Evangeline tänkte bekymrat för sig själv medans hon tänkte ifall det var bra om hon berättade. Men Evangeline gjorde inte det just nu, hon gick ut ur grottan och tog ett djupt andetag, hon kände friheten i naturen och luften. Det var fräsch luft. Hon sträckte ut sina skadade vingar och försökte ta sig upp i luften. Inget hände. Evangeline blev besviken på hennes vingar, varför fungerade dom inte längre? Hon var rätt så besviken. Hon gav en suck och gick tillbaka in i grottan. Inuti grottan fanns det ett rum, ett vardagsrum och ett sovrum, Ronny som var hennes mästare sov i det rummet som var lite mindre än vardags rummet. Eftersom Ronny levde fattigt med sin slav, Evangeline så hade han inte mycket plats för saker och ting. Ronny är dessutom över 200 år gammal och lever inte länge till, men han är grovt sträng för att vara i en sån ålder. Det fanns ett träd precis vid grottan, trädet var litet och inte såpass stort. Men där inne var Evangeline oftast, Hon använde platsen som sin sovplats ossåvidare. Evangeline satte sig ner på marken i grottan, hon tittade på sina fötter och rörde lite på dom, hon vart rätt så uttråkad vid det här tillfället. Efter en stund så vaknade Ronny, han gäspade lite och tillslut gick ut ur sovrummet. Evangeline märkte honom och stälde sig upp direkt.

- "slav Fanskap, gö mat till mig, nu."
Sa Ronny.
Hans ton lät inte så glad, Ronny lät väldigt irriterad och trött. Han ville bara ha det han ville ha. Evangeline nickade nervöst och började göra ordning för honom. Han struntade i henne och gick ut ur grottan för att få lite frisk luft. Han tog ett djupt andetag. Evangeline fortsatte att laga och sen blev klar, hon gav det till honom. Han tackade inte ens, Han bad bara henne att gå. Evangeline blev bara lite sur men hon var väldigt van med att han oftast ignorerar henne eller liknande. Hon försökte flyga åter igen men lyckades aldrig, ett försök kom hon upp i luften, men på direkten fall ner igen. Hon gjorde ungefär runt fyra försök enda tills det blev meningslöst. Hon suckade och var bara bekymrad för att hon inte kunde flyga.

Ronny gav henne en blick med flin. Han flinade elakt åt henne medans hon försökte ta sig upp i luften av alla försök. Ronny på något sätt njöt av hur Evangeline faktiskt försöker göra någonting men han bara vet att hon kommer misslyckas, som vanligt. Den här gången var Evangeline faktiskt trött på att misslyckas.

- "Mästare... Idag är det faktiskt min födelsedag!"

Sa Evangeline och gav ett leende på syn. Ronny, hennes mästare verkade inte alls vara så intresserad eller ens bry sig för den delen, han bara tittade åt ett annat håll och drack sitt te.

- "Huh, som om jag bryr mig."

Sa han med en taskig ton och drack sitt te. Evangeline blev bara besviken på hans reaktion, eftersom hon var såpass längre och starkare än honom så gick hon fram till honom och greppade försiktigt i hans hand.
- "!?"

Ronny vart förvirrad. Evangeline förklarade för honom att det betydde mycket för henne att hon fyller år, och att hon hade uppskattat om han kunde vara åtminstone lite trevligare. Ronny blev rasande och slog bort henne.
- "Vafan är det för fel på dig, rör mig inte!"

Skällde Ronny mot sin slav, Evangeline. Han gav också ett drygt svar.

- "Jag sa första gången, jag bryr mig inte! Så gå härifrån, nu. Jag skiter fullständigt i om det är speciellt för dig, du är ingenting utan mig!"

Skrek Ronny åt henne. Han verkade vara trött på henne. Men så var hon på honom.

- "och?! Om jag är verkligen ingenting för dig så vill jag fråga, varför har du använt mig som slav i 4 år?"

Evangeline käftade emot. Han blev chockad men sa ingenting. Efter en 30 sekunder så gav han henne en seriös blick.
- "Du, du pratar fan inte emot mig."

Ronny var arg på henne. Men den här gången orkade hon inte att acceptera hans ilska.

- "Jag har vart levande, för jag höll mig själv levande. Du är vid liv, för jag hållt dig vid liv. Om du vågar käfta emot mig och mina känslor igen, så flyr jag iväg för gott!"

Ronny blev förvånad och rätt så chockad över Evangeline's självsäkerhet. Han blev bara tyst och visste inte vad han skulle säga emot henne. Evangeline blev bara arg.
- "Jag kommer sen."

Sa hon och gick därifrån. Ronny, hennes mästare, vart helt tyst, men sen struntade i det och gjorde sitt. Evangeline gick djupare in i den fina och magiska skogen, skogen var ljus, grön, blå och alla fantastiska färger man kunde tänka sig. Evangeline hade tårar i hennes ögon men höll dom för hon tyckte det var löjligt att gråta, speciellt över denna situation hon gick igenom med sin mästare. Hon gick ett tag Och Evangeline kom fram till en stor dam. Damen hade ett stort vackert träd i sig osv. Evangeline gick dit och suckade medans hon höll sina tårar. Hon satte sig ner vid träder för att slappna av, men hon kunde inte det på grund av att hon övertänkte. Evangeline övertänkte en massa och kom fram till ångest. Hennes ångest började fyllas upp i henne och Evangeline klarade inte av detta. Hon sjunk ner och grät. Hennes ångest känslor fortsatte att krylla runt om henne och hon avskydde detta och denna hemska känsla.