Blue Blood Art

Combat 4 | Barndom |

Evangeline hade kvar sitt hårda grepp i hans fot och ville inte lossa. Hennes tänder var helt fasta på den och Ronny's fot började blöda. Evangeline försökte rycka av hans fot men istället att göra det så fällde hon ner honom på marken. Ronny föll hårt och riskfyllt på marken. Evangeline reste sig upp och stälde sig ovanför honom, för att visa vem det är som egentligen bestämmer. Ronny var chockad över hur Evangeline var, han ångrade att han försökte sparka henne men nu var det försent. Evangeline hade inte tappat sin kontroll, men faktum är att hon var helt förstörd och arg på Ronny, Nu ville hon utsätta honom för nånting våldsamt. Evangeline flinade åt Ronny och bet honom i ryggen, så det blev ett enormt bett på hans rygg där blodet ösade. Ronny skrek av smärta när hans slav bet honom hårt i ryggen. Evangeline tittade på honom och gav ett ondskefullt flin, som om hon skulle göra någonting värre. Ronny visste knappt hur han skulle ta tag i den här situationen, dum som han är så lät han bara henne att göra det hon nu skulle göra för det var hopplöst. Evangeline gjorde en danskalle på honom vilket fick Ronny att svimma. Hon flinade åt honom och sen gick från han. Hon gick lite längre bort från honom och sen drog honom med sig. Han hade ju nyss svimmat så Ronny var inte medveten om hans omgivningar. Evangeline drog honom släppandes på marken.

Hon gick fram till ett slut på ett bärg vilket var en stor sten med en endan. Endan var djup och man kunde inte se där nere. Evangeline kollade på Ronny och flinade, han var precis nyvaken efter att ha blivit utslagen och sen kollade upp på henne. Han reste sig upp och backade undan från henne, hon bara fortsatte att le med ondska och han uppskattade inte henne. Evangeline såg rätt så misstänkt ut, som om hon skulle göra något ännu värre till Ronny. Men hon stanade tyst. Hon tog tag i honom bakifrån och drog fram honom till kanten av bärget, eller stenen. Det var ett djupt slut där nere som man inte kunde se, det såg ut som ett evigt fall.

- "I alla dessa år, 115, har äntligen fått sin hämnd. Du har gjort mig påverkad i fyra år, du har till och med drogat mig med hemska saker. Jag har varit påverkad och lyssnat på dina oder. Men varför..."

Evangeline gick från lugn röstad till upprörd.

- "...Varför skäms du inte över det du har begått! Allting, ALLTING ÄR DITT FEL! VARFÖR FATTAR DU INTE!"

Hon skrek åt honom. Ronny tittade på henne med en äcklad blick.

- "TYST!...Var bara tyst.."

Svarade han.

- "Få mig då, få mig att bli tyst isånnafall..."

Svarade hon.

- "...Titta där nere..."

Evangeline pekade mot det svarta och försvunna, alltså slutet av kanten.
- "Kan du inte bara hoppa ner där, så slipper du din 115:a men också dig själv för en stund. Du behöver nog inte vara med dig själv längre."

RONNY'S POV:

Hon tvingade mig att hoppa ner och ta mitt liv. Eftersom jag är såpass gammal är det nog ingen idé att leva, denna värld är ett rent helvete. Jag ska göra mitt val och ta det sista steget i mitt liv.

INGEN'S POV:

Ronny hade tårar i ögonen och såg nedstämd ut, men han tog sitt beslut och hoppade ner.

RONNY'S POV:

Jag såg hur hon flinade åt mig när jag föll ner. Men när jag föll så såg jag hela min barndom. Mina föräldrar, Dale och Mila, pappa och mamma. Förlåt, Förlåt för allt. Förlåt för hur en besvikelse jag har varit. Förlåt mina kära syskon, Polly och Carlos. Att jag aldrig var den store bror ni ville att jag skulle vara. Men kom ihåg, jag kommer alltid vara där för er, oavsett vad. Evangeline, 115, Förlåt för allt. Jag var aldrig en bra mästare, eftersom jag blev så gammal så har jag aldrig fostrat dig rätt. Jag vet inte längre, jag vet ingenting. Jag blev aldrig den jag ville bli.