Just hanging

Kapitel 21

**Felixs perspektiv**

Klassrummet jag kliver in i är kallt och luften är torr. De höga vita stenväggarna får rummet att se en aning deprimerande ut. Hela rummet beskriver faktiskt hur jag känner mig.

Inte en blick blir ägnad åt mitt håll, alla fortsätter med sitt. Ett gäng i hörnet längst bort sitter och skrattar åt någon video på en dator. Killarna i gänget skrattar gällt, som om de aldrig skulle komma ur målbrottet. Tjejerna ser i stort sätt likadana ut allihop. Långt hår, antingen brunt eller blont, tajta magtröjor med höga jeans till, vita air force och för mycket smink. De skrattar tillgjort och klänger på killarna. Det äcklar mig.

De gör sin egen bild av vad kärlek är. Ta henne på röven, kläm på pattarna, stöna vad han än gör. Är det inte skönt? Stöna ändå. Få honom att tro att han gör rätt. Behandla henne som du lärt dig av porrfilmerna, det tycker hon om. Sprut hejdå. Sen behöver vi inte prata igen. Det är inte kärlek.

Jag har känt på kärleken. En liten stund. När huden brinner och känslorna sprudlar. Det är kärlek. När läppar möts hur rädd man än är och delar en stund tillsammans. När han säger att han älskar dig trots att du är en total förlorare, det är kärlek. Kastar man bort det måste man vara en idiot. Jag är en idiot.

Jag sätter mig på en stol närmast dörren, så långt bort från alla andra som möjligt. Den bruna trädörren slås upp och en lite mörkare kille kliver in. Hans blick landar genast på mig och han går med snabba steg mot bordet mina armbågar vilar på. Han drar ut stolen bredvid mig och sätter sig.

"Hej." Säger han skakigt.

"Jag heter Omar."

Jag tittar förvånat på honom. Varför han valde att sätta sig bredvid mig och inleda en konversation är en gåta. Vem skulle frivilligt sätta sig vid ett bord med mig som sitt mål. Jag såg det innan han klev in i rummet, hur hans ögon landade på mig som om han letat i en evighet. Det kan inte ha varit en tillfällighet. Oscar.

Ett litet skratt lämnar min mun innan jag svarar honom.

"Hej Omar, Felix heter jag men det vet du kanske redan." Säger jag med ett litet leende.

Hans runda bruna ögon iakttar mitt ansikte oförstående under den mörka, lockiga luggen. Han är faktiskt väldigt söt.

"N-nej, jag.. Jag hade ingen aning.. Om vad du hette." Stammar han fram.

Ännu ett skratt far ur mig. Att Oscar fått denna stackars kille att sitta med mig bara för att beskydda mig är larvigt. Han måste släppa det, sköta sig själv. Jag är inte hans att beskydda. Och inte heller är denna Omar hans trasdocka att tvinga till en vänskap han inte bett om.

"Du har pratat med Oscar, eller hur?" Frågar jag lite självbelåtet.

Han försöker att behålla den oförstående masken men tappar den snabbt.

"Skyldig." Ler han.

"Vad sa han åt dig?" Skrattar jag.

"Att vara din vän, bara."

~

Jag har en timmes rast innan lunch, jag och Omar går ut på skolgården. Under engelska lektionen hade vi lärt känna varandra lite bättre och han är faktiskt inte så farlig. Han kommer från Göteborg, det hör jag på hans dialekt. Han är antagligen inte helsvensk, med tanke på hans hudton.

Vi sätter oss på en bänk och Omar sparkar iväg några småstenar.

"Så." Börjar han.

"Vad är grejen med Oscar?"