Just hanging

Kapitel 9

**Oscars perspektiv**

Det är julafton och mamma har ännu en gräslig fest. Felix hade fått rummet av skolan i förväg och tillstånd att bo där. Och det är det han gör. Jag saknar honom. Jag har erbjudit honom att fira jul med mig men han sa att han hade andra planer. Jag förstod att det var en lögn men ville inte pressa honom. Jag har inte heller hans telefonnummer och kan inte på något sätt nå honom. Det knackar på dörren och jag drar på ett falskt leende och sträcker på kostymen innan jag öppnar.

"God jul" ropar jag med tillgjord röst när jag öppnar dörren.

Jag förbereder mig för ännu fler av mammas gäster. Istället möts jag av en gråtande Felix.

"Felix? Vad har hänt?" frågar jag förtvivlat.

Han backar undan från dörren och tittar bort. Han flämtar och tårarna rinner. Om mamma ser honom kommer hon tro att han är någon luffare som vill ha mat och ringa polisen. Jag går ut och stänger dörren.

"Mår du bra?" Frågar jag och tar tag i hans arm.

Han skakar på huvudet men säger inte ett ord. Jag drar med honom till bakdörren som leder till mitt rum. Jag öppnar dörren och knuffar lätt in honom.

"Vad har hänt?" Frågar jag igen och tar tag om hans axlar för att sätta ner honom på min säng.

"Förlåt, jag borde inte vara här." Flämtar han förtvivlat.

"Men berätta bara vad som har hänt." Ber jag vänligt.

"Det vanliga!" Snyftar han.

"Men du sa ju att du hade fått rummet i förväg. Att du inte bodde kvar där borta." Säger jag förvirrat.

Jag förstår ingenting. Han hade sagt att han hade fått rummet från skolan i förväg. Att han skulle bo där. Men nu säger han att det har hänt igen. Han är inte i tillstånd att prata. Han bara gråter och snyftar och hyperventilerar. Jag tar honom i mina armar och håller om honom. Vaggar honom långsamt fram och tillbaka tills han lugnar ner sig.

Han andras lugnare och slappnar av i min famn. Det känns bra att ha honom nära igen. När han är borta saknar jag honom otroligt mycket. Och jag kan snart inte längre byta ut saknaden mot tanken av att jag inte känner honom. För jag känner honom nu. Vi har umgåtts mer eller mindre varje dag sedan början av november. Han sov i min säng ett par dagar tills han fick sitt rum. Eller jag trodde det.

"Jag ljög" säger han plötsligt med skakig röst.

"Jag fick inte rummet förrän igår." Fortsätter han.

"Varför ljög du då?" Frågar jag och släpper greppet om hans kropp så att han kan sitta upp.

"Jag kunde inte stanna kvar här. Du har gett mer än vad jag kan ge tillbaka, jag kunde inte stanna." Säger han och tittar ner i golvet.

"Men jag bad aldrig om någonting tillbaka! Du gick hellre till ett hem där du blir misshandlad än att stanna här?" Nästan skriker jag.

Jag känner hur jag blir arg på honom på samma gång som jag vet att det inte är hans fel.

"Du fattar inte! Du har aldrig behövt arbeta för någonting i ditt liv!" Skriker han tillbaka.

Jag sitter och ser chockad ut. Han har rätt, men såklart ska jag gå i försvarsläge.

"Du vet ingenting om mig! Du bara dömer efter vad du ser! Jag försöker bara hjälpa dig!" Min röst blir högre och mörkare.

"Jag bad aldrig om din hjälp!" Han ger mig en blick som ser en aning aggressiv ut.

Jag tappar tålamodet helt, ilskan tar över och jag reser mig upp.

"Då kanske jag ska ta och sluta hjälpa dig!" Skriker jag för full hals.

"Aa gör det!" Skriker han tillbaka och stormar mot dörren.

Han öppnar dörren och smäller den bakom sig. Sedan är han borta. Jag smäller handen i väggen och smärtan strålar igenom hela armen.

"Fan!" Skriker jag förtvivlat och kurar ihop mig på sängen.

**Felixs perspektiv**

Jag springer så långt jag kan ifrån Oscars hus. Jag skulle inte ha kommit. Han vill inte ha med mig att göra. Tårarna forsar ner för kinderna och jag vet inte ens varför. Ilska antar jag, för jag ingenting att vara ledsen över. Det är inte som att jag förlorar någon. Jag har förlorat personer som stått mig mycket närmare än Oscar och jag klarar mig fint.

När jag börjar närma mig lägenheten får jag en klump i magen. Jag blir plötsligt 10 år gammal igen och behöver någon att hålla om mig. Jag vill inte gå in. Det lyser i köksfönstret, Ronny är hemma. Nej, jag kan inte. Jag vänder mig om och springer åt andra hållet. Jag måste till skolan, där har jag mitt rum. Jag har av någon anledning väldigt bråttom dit och ser mig inte för när jag går över vägen.

"Felix!" Hör jag en röst skrika.

Sedan känner jag en otrolig smärta i varenda cell i min kropp och allt blir suddigt.

__________________________

Oooh, vad händer nu då??;)