Just hanging

Kapitel 8

**Oscars perspektiv**

De röda siffrorna på digitalklockan på väggen visar 8:07 när jag slår upp ögonen. Jag gäspar och sätter mig långsamt upp i sängen. Min mage skriker efter frukost så jag kliver upp. Jag märker att jag har samma kläder på mig som igår och undrar varför. När jag hör lådor och skåp öppnas och stängas kommer jag ihåg Felix. Han är säkert uppe och gör frukost i köket. Jag slänger av mig tröjan och tar på mig en vit skjorta. Jag byter mina tighta svarta jeans mot ett par likadana fast med hål i ena knäet. Jag låter även en svart mössa glida ner över det fluffiga håret. Man får passa på när mamma inte är hemma. Passa på att vara sig själv.

Jag springer snabbt upp för källartrappan som leder till en liten dörr. När man kommer bakom den dörren, det är då man kommer till verkligheten av detta hus. Nere i källaren är allt mitt. Jag ordnar som jag vill och det ser mysigt ut. Här uppe är allt överdrivet prydligt och man vågar knappt röra vid någonting. Eller ja, Felix vågar tydligen.

"Äger ni glas?" Ropar han skämtsamt från köket. Han måste ha hört mig komma upp. Jag går in i köket och öppnar ett skåp och tar ut en stor kartong.

"Aa, här i. Mamma gillar inte att ha dem framme du vet, ifall man råkar använda dem" skämtar jag och han ler med höjda ögonbryn mot mig. Jag tar ut två glas ur kartongen och räcker honom ett.

"Tack." Han fyller glaset med vatten och ställer det på diskbänken bredvid hans macka med ost och skinka som ligger fint på en tallrik.

"Du hittade allt annat ser jag" säger jag med ett leende. Han ler mot mig och kliar sig i nacken.

"Aa, jag ville inte väcka dig och va hungrig så.." Jag nickar förstående.

"Aa, känn dig som hemma bara."

"Jag tog en dusch också" säger han medans han försvinner ut ur köket med sin frukost. Jag följer med honom ut till matrummet.

"När då?"

"När du sov." Nu när han säger det ser jag att hans hår är lite fuktigt. Han sätter sig och jag sätter mig ner mitt emot honom.

"Dina föräldrar?" Bubblar han fram med glaset redan vid läpparna.

"Jobbar" svarar jag kort. Han nickar och sväljer vattnet. Allt jag vill är att ställa samma fråga tilllbaka och tar mod till mig.

"Vart är dina?" Frågar jag försiktigt och han rycker på axlarna.

"Borta sen länge" säger han och ler ett sorgset och falskt leende.

"Vart bor du då?" Hör jag mig själv slänga ut trots att det inte var meningen.

"Eehme" börjar han och tittar ner i den röda duken.

"Med de trevliga killarna du mötte igår." Säger han skämtsamt. Att han kan skämta om detta är både fantastiskt och skrämmande.

"När mamma dog för tre år sedan hade jag inte längre råd att bo kvar i våran lägenhet, så jag fick bo som inneboende hos Ronny och hans gäng. Jag hade inte alltid råd att betala hyran." Han tar en paus.

"Och då fick jag betala på ett annat sätt" fortsätter han med ett litet sorgset leende i mungipan. Själv kämpar jag för att hålla tårarna inne.

"Fyfan" är det enda jag får ut.

"Men jag överlever. Det gör jag alltid." Säger han och försöker låta tapper. Jag vet inte vad jag ska säga.

Vi sitter tysta en lång stund och tittar ner i bordet. Allt jag kan tänka på är hur lika vi egentligen har det, Felix och jag. Alla gånger Peter lagt sina händer runt min nacke, slagit mig med föremål såsom baseboll trä, bordsben eller bara sina nävar. Alla gånger har jag tänkt likadant, jag överlever allt. Vänta bara tills det är över, du klarar dig Oscar.