Just hanging

Kapitel 15

**Felixs perspektiv**

Det har gått lite mindre än en månad sen jag släpptes ut från sjukhuset och det har hänt mycket. Eller, egentligen har det inte hänt mer än att jag har flyttat in i lägenheten skolan gett mig. För Oscar har det inte hänt mycket. För honom är vi vänner som förr och ingenting är annorlunda. Men för mig har det hänt mycket. Väldigt mycket. Oscars närvaro har påverkat mig. Jag vet inte om det är hans fluffiga hår, hans blå ögon, hans underbara leende, hans smittande skratt, eller kanske alla de sakerna. Men han har en speciell plats i mitt hjärta som inte går att beskriva. Han betyder mer för mig än någon annan. Inte för att jag har någon annan, men ändå. Hans närhet gör allting okej igen, det spelar ingen roll hur dåligt jag mår. Han gör det alltid bättre. Ibland känner jag vibbar från hans håll med. Förmodligen är det bara jag som inbillar mig, men han har varit lite extra gullig mot mig tycker jag.

Till exempel, när hans kompis som också heter Oscar kom hem till honom och vi träffades för första gången. Han var trevlig, men inte min typ av människa. Han brann för att diskutera tjejer, bröst, sprit och fester med Oscar. Det är inte sånt vi pratar om. Oscar verkade lite obekväm men skrattade åt hans historier om hur en tjej tog av sig tröjan framför honom och liknande. Ett tag hade jag känt mig en aning utanför. Som att de hade ett helt liv före mig och jag kom och inkräktade. Det gjorde mig lite osäker. Osäker på mig själv, på hur Oscar ser på mig. För jag kommer aldrig vilja dricka mig full för att knulla någon tjej jag aldrig kommer se igen. För det första är jag homosexuell. För det andra har sex blivit en negativ upplevelse för mig, inget pirr finns hos mig som för andra ungdomar.

Men när Oscar nummer 2 hade gått satte sig Oscar bredvid mig i soffan igen efter att ha släppt ut honom. Han gnuggade sina ögon och suckade lättat. Jag sa att jag tyckte hans vän var trevlig och han skrattade lätt. Sedan sa han det jag önskade mest i hela världen.

"Jag gillar dig mer."

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag fick kämpa ner det enorma leende som höll på att träda fram. Mitt svar blev ett enkelt skratt.

Än idag får det mig att le. Dock finns det så mycket mer som får mig att gråta, skaka och förlora aptiten. Förvirringen. Jag är så otroligt förvirrad. Jag vet inte vad jag känner för Oscar. Han är ju helt underbar, det tycker väl vem som helst som spenderar 5 minuter med honom. Men han är något mer för mig. Jag vill alltid ha honom närmare. Det spelar ingen roll om han står med armarna om mig och skämtsamt pussar mig på kinden. Jag vill alltid ha honom närmare. De gångerna jag får mysiga kramar är då jag är som lyckligast. Och de gångerna vi delat säng och han har lagt sin arm om min höft i sömnen. Då står allt rätt till i världen.

Jag har länge försökt intala mig själv att han bara är en god vän. Men jag är inte så säker längre.

**Oscars perspektiv**

Tiden har bara flugit förbi sedan Felix fick sin egen lägenhet. Jullovet är strax över och skolan ska dra igång. Jag är faktiskt nervös. Inte för att jag skäms över Felix, utan för att jag är rädd att någon ska komma på min hemlighet. Min hemlighet som knappt jag får veta om. Det jag aldrig någonsin pratar om. Jag döljer sanningen med att vissla på brudar då och då, eller gå på någon av Ogges betydelselösa fester. Men inte sen jag träffade Felix. Jag har bara varit med honom under en väldigt lång tid. Det är på grund av honom jag är rädd att min hemlighet ska komma ut. Han framhäver den på något sätt. Jag vet inte, det är inte så att jag är kär i honom eller något. Jag gillar bara hans närhet väldigt mycket. Jag gillar att krama honom, eller att dela säng med honom. Han är en mysig person. Han menar alltid väl och bryr sig om mig. Inte som Ogge. Han bryr sig om mig på sitt eget lilla vis. Så länge jag agerar rätt och beter mig "coolt", då duger jag. Om jag någonsin skulle få för mig att krama honom skulle han nog slå ner mig och sedan bryta kontakten. Jag gillar att kunna krama min vän.

Det var inte förrän Ogge besökte mig för några veckor sen då jag märkte skillnaden på honom och Felix. Han satt och pladdrade i en timme om tjejer han satt på och hur Gustav spytt på en tjej som sedan tog av sig tröjan för att tvätta den. Bredvid mig satt Felix och sa inte ett ljud. Jag visste dock vad han tänkte. Han tänkte samma sak som jag. Att det var löjligt, barnsligt att bli så exalterad över att ha sett en bh. Att se Felixs ansiktsuttryck i ögonvrån fick mig nästan att börja gråta av skratt. Jag bet mig i läppen och försökte hålla inne det men det gick inte bra. Ogge trodde förstås att jag skrattade åt det han nyss berättat, men jag visste sanningen. Jag hoppas att även Felix visste sanningen. Jag hoppas inte att tror att jag faktiskt skrattade åt Ogges historia. För jag skrattade åt honom. Bara åt honom.

Just nu ligger jag i hans säng och stirrar upp i taket. Klockan är säkert över tolv på natten och Felix sover sen länge. Hans andetag är det enda ljud som fyller rummet. Jag kan inte sova. I vanliga fall tycker jag att det är hur mysigt som helst att dela säng med honom, att vänta tills han somnat för att lägga armen om honom. Nu känns det inte längre rätt. Jag har haft kul med hela den här mysgrejen men det börjar bli mer allvarligt. De sprudlande känslorna som äger rum när hans hud rör vid min, borde inte vara där. Han är bara en vän och kan aldrig bli något mer. Han gillar inte mig på det sättet. Jag gillar inte honom på det sättet heller. Han är en vän, inget annat.

Eller?

__________________________

Woohoo, lite annorlunda kapitel idag. Varför vill jag säga avsnitt? Aja, det var iaf för att berätta lite hur de känner nu och hur allt ligger till. Mycket förvirring som ni kanske märker. Rösta och kommentera gääärna om ni har lust till det. Kraaam:*