Just hanging

Kapitel 23

**Oscars perspektiv**

Jag vaknar av den skrikande väckarklockan under mig. Min kropp fylls av en skum känsla. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det känns som om jag fått en beröring. Inte vilken beröring som helst, Felix beröring. Jag kan nästan känna hans fingrar mot min kind och hans läppar mot mina. Det är det hårda lilla problemet jag har mellan benen som för mig att förstå vad jag drömt.

Ett litet skratt flyr mina läppar innan verkligheten hinner ikapp mig. Smärtan i mitt bröst är det enda värre än den i mitt huvud. Mer än vad det var komiskt var det hjärtkrossande att inse att jag haft honom i mina drömmar. Så nära. Jag har känt honom igen. Och så ringer klockan, den förbannade väckarklockan och tar Felix ifrån mig. Den hjälper inte direkt huvudvärken heller. En hård smäll får den att tystna.

Jag reser mig ur sängen och snubblar fram till garderoben. Jag tar fram samma gamla röd svart rutiga skjorta som jag har använt allt för många gånger. Den borde egentligen få besöka soptippen men jag gillar den. Den påminner mig om Felix. Han brukade låna den. Han brukade i och för sig låna andra kläder också, men just den flanellskjortan har han alltid tyckt lite extra om. Jag tror faktiskt att han har en liknande men jag fick alltid höra att det inte var så. Varenda gång jag påpekade att skjortan han bar liknade min nekade han det till fullo.

"Vad står du och drömmer om?" Hörs plötsligt Ogges röst bakom mig.

Jag vänder mig om med ett ryck. Han står lutad mot dörrmasten och flinar hånfullt.

"Vadå?"

"Du står och drömmer." Säger han och kliver längre in i rummet.

"Träffade du någon brud igår eller?" Frågar han nyfiket.

Jag skakar tveksamt på huvudet. För att vara ärlig vet jag inte om jag träffade en tjej igår. Jag skulle lika gärna ha kunnat ligga med en tjej, jag hade ändå inte kommit ihåg det idag. Men jag vet säkert att det inte är någon tjej jag står och drömmer om.

**Felix perspektiv**

Jag funderar på att stanna hemma från skolan idag. Jag borde inte, men jag orkar inte träffa människor. Speciellt inte en viss människa. Ännu mindre än Oscar vill jag stöta på tjejen vars tunga var i min strupe hela kvällen igår. Jag fick nämligen senare reda på att hon och jag går på samma skola.

Jag ville inte lämna henne som jag gjorde. Men jag var tvungen. Hon hade börjat dra med mig till toaletten och fingrade på min skjorta. Då fick jag panik. Jag vet om att jag inte klarar av det hon ville ha av mig. Inte med henne, inte med någon annan heller. Jag vet vad folk kan använda sin sexualitet till. Jag har varit med om det ett bra antal gånger. Jag kunde bara inte.

Idag känns allting tillbaka spolat. Tillbaka spolat till innan jag träffade Oscar, den där dagen vid sjön. Depressionen som blivit lagom lagd på is det senaste halvåret är tillbaka och värre än någonsin förr. Jag har inte saknat ett människa såhär mycket sen dagen min mamma försvann. Inte på länge har jag varit beroende av en annan människa på det här viset. Men jag vet fortfarande att jag gjorde som jag gjorde över en anledning. Om jag inte hade gjort det hade han så småningom tröttnat och stuckit. Och då hade jag känt mig som jag gör nu fast tio gånger värre.

Efter Oscar, tjejen från igår och den dunkande huvudvärken är bryggan allt jag kan tänka på. Den lilla bryggan vid stranden som leder fram till de vassa stenarna och de våldsamma vågorna. Såhär dags på morgonen i dimman skulle ingen se mig. Allt skulle gå fort och smidigt. Det är något att överväga iallafall.

Innan jag vet ordet av har jag satt mig upp i sängen. Kläder har jag redan på mig. Eller ja, T-shirt och mjukisbyxor. Men det duger för att hoppa från en brygga, tycker jag. Det hade inte Oscar tyckt. Han tyckte alltid att man skulle göra allt med stil. Stilen skulle vara ens egen, men det skulle vara med stil. Även om det gäller att hoppa från en brygga. "Allt ska göras med stil".

Jag trycker ner fötterna i mina skor som står inne i rummet efter gårdagens snubblande till sängen. Jag drar närmsta hoodie över min T-shirt och lämnar jag lägenheten så snabbt jag kan. Ett pirr tar plats i min mage. Det är ett bra pirr. Ett exalterat pirr. Ett sånt pirr man fick som liten när man skulle göra någonting roligt. Detta är inte roligt, men det är en utväg.

Jag tycker synd om Oscar, det gör jag. Och Omar. De är de enda som faktiskt kommer bry sig. Men de kommer också att glömma mig, precis som alla andra. Ingen kommer komma till skada. Ingen.
Man klarar sig utan mig. Även Oscar. Däremot klarar jag mig inte utan honom. Därav denna utväg. Snart kommer allt vara över. Oscar kommer bli lyckig. Omar kommer bli lycklig. Jag kommer bli lycklig.

__________________________

Ok det här kapitlet suger balle men jag var tvungen att posta någonting för att säga till er att CHILLA PEOPLE!! HAHAHAHAHAHAHA jag ska ingenstans fuckers! Tror ni att ni blir av med mig så lätt? Nej nej.. April april eller något liknande lol. Vill be om ursäkt till er som blev ledsna och vissa som grät (u know who u are) och till er som clearly didn't give a fuck.. I see you-.-

Jaja, rösta eller något om ni inte hatar mig nu. Jag hade iaf fett kul med att se era reaktioner innan det gick för långt och jag fick dåligt samvete hehe. Anyways, Lovioo, don't hate me<333