Just hanging

Kapitel 14

**Felixs perspektiv**

När jag slår upp ögonen möts jag av en massa ljus. Det gör ont i ögonen men jag anstränger mig ändå för att se bättre. En man i vit rock står bredvid mig och ser både glad och förvånad ut.

"Hej Felix, kan du höra mig?" Frågar han med mörk röst.

Jag försöker svara men min hals svider. Jag nickar och harklar mig lite.

"Var-vart är jag?" Frågar jag med svag röst.

"Du var med i en olycka, minns du det? Du är på sjukhuset." Svarar han.

Jag nickar igen. Nog minns jag allt. Plötsligt slår det mig.

"Vart är Oscar?" Frågar jag och ser mig omkring.

**Oscars perspektiv**

"Felix frågar efter dig." Säger hon.

Jag tror att i denna sekund stannar mitt hjärta. Jag slutar hyperventilera och håller andan.

"Felix är däruppe, ensam och rädd. Och han frågar efter dig." Säger hon med lugn röst.

"Han är.. Han är vaken?" Frågar jag mellan de trötta andetag som nu lämnar mina läppar.

Ett leende växer på sköterskans ansikte och hon nickar.

~

Jag står utanför hans rum. Jag kan inte vänta en sekund till. Men doktorerna sa att jag inte fick gå in än. De höll på att göra några prover. Plötsligt slås dörren upp och Tor Larsson säger att jag har blivit efterfrågad, med ett leende. Dörren lämnar han öppen och går iväg. Där ligger han. Vaken. Hans ögon möter mina och även hans läppar börjar le. Mina verkar inte kunna göra någonting. Jag tar ett steg in i rummet och stänger dörren.

"Hej." Säger han med hes röst och ler fortfarande.

Jag kan inte förmå mig att säga ett ord. Eller ens ett ljud. Mina läppar kan inte le, trots att jag är lättad över att han inte lämnat mig. Jag sätter mig på en stol nära honom på hans vänstra sida. En suck lämnar mina livlösa läppar och jag lutar pannan mot sängen.

"Mår du bra?" Frågar han, som om det var jag som var inlagd på sjukhus.

Ett litet skratt lämnar min mun. Jag lyfter på huvudet och ser honom i ögonen.

"Du får aldrig mer skrämmas sådär." Säger jag och hans leende visar nu hans tänder.

Leendet smittar av sig och mina läppar får äntligen liv. Jag lutar mina armbågar mot madrassen och skrattar lite åt honom. Han placerar sina händer runt mina och håller dem mjukt. Jag lägger ena handen över hans och bildar någon form av fläta. Våra ansikten är i samma höjd och jag kan känna hans små pustar genom näsan. Hans ansikte är när jag tänker efter väldigt nära mitt. Jag finner hans ögon att stirra in i och parkerar mina där. Allt detta känns så overkligt. Varken han eller jag har riktigt fattat vad som händer. Nyss var han död och nu är han här. Jag satt nyss och grät som en galning och nu sitter jag här i ett underligt lugn. Plötsligt avbryts mina tankar.

"Ska du kyssa mig nu?" Frågar han med ett busigt leende.

Ett leende växer fram på mitt ansikte och jag skrattar.

"Kanske det." Svarar jag och blinkar med ögat.

Han skrattar åt mig och lägger huvudet på kudden.

"Jag trodde du skulle dö." Erkänner jag.

Han nickar stumt.

"Förlåt" säger han till sist.

"Det är inte ditt fel." Säger jag med betoning på ditt.

Han tittar på mig en aning förvånat.

"Ja, det är ju inte ditt!" Säger han och viftar med handen mot mig.

"Jag skulle inte ha släppt iväg dig." Svarar jag lugnt.

"Men lägg av!" Säger han och småskrattar.

"Vadå?" Frågar jag oskyldigt.

"Du är så larvig, har vi ens den här diskussionen?" Skrattar han.

Det enda jag kan göra är att le. Bara le. Felix är tillbaka.

__________________________

Har ingen aning om vad jag ska skriva på samma gång som jag har allting utplanerat:S Men alltså snart hörni! Snart kommer det riktigt good stuff till er;). Glöm inte att kommentera och rösta för då blir jag superglad och motiverad.:*

PS: kommer nog inte uppdatera så mycket på vardagarna då jag har skola. Men på helger blir det nog mer. Ska klämma in så mycket jag hinner.