Världen i mina händer

Kapitel 1

Enstaka solstrålar tränger igenom den sotfyllda himmelen och lyser upp delar av den splittrade marken. I en nästan perfekt cirkel, snäppet bredare än en stegslängd, runtikring mig är stenläggningen fortfarande intakt. Därifrån sprider sig grova sprickor ut åt alla håll. Den tidigare muntra staden är lagd i ruiner, inte ett hus på över två våningar står fortfarande upp. En sur doft vilar mellan spillrorna och lägger sig på tungan. Mer än ett fåtal bränder har blossar upp, men det finns ingen här som försöker släcka dem.

En sval vind fångar en av mina toviga lockar och den bruna hårslingan drar sig söderut mot havet. Jag kan se det nu, stormigt blott med vita gäss på vågorna så långt blicken räcker. En gång längtade jag efter dess mysterier och äventyr, vi längtade efter det. Det var inte länge sedan, men det gick fort för den längtan att trasas sönder till ett värkande tomrum.

Min blick letar sig från den en gång så lockande horisonten till platsen där han låg. Jag lyfter på foten för att ta ett steg, men stelnar till när ett skrik ekar mellan de få, fortfarande intakta, stenmurarna och väggarna. Det märkliga lugnet som fyller mig börjar krackelera. Jag trodde inte att någon hade överlevt.

Det börjar göra ont i bröstet igen. Smärtan tränger in i benstommen och jag knyter mina nävar och kniper ihop ögonen. Förgäves försöker jag hålla tillbaka den andra vågen. Sakta börjar mina gruset runtomkring mig dra sig närmare. Kraften fyller mig, tränger in i ben, hud och blod, in i hela mitt väsen.

Jag skriker inte, för det är en bra smärta. Det är en förändringens smärta, en hämndens smärta. Jag ler sakta och när jag öppnar ögonen igen vet jag att de är fyllda med den märkliga, likgiltiga sorg som fyller hela mig. För det är vad kärleken lämnar kvar när den tagits bort med våld.

Jag öppnar händerna och världen börjar skaka.

>>>:<<<

I ett skuggigt hörn mellan två enar, längst in på borggården och alldeles bredvid stallet, finns en nästan bortglömd tjänargång. Hela slottet är fyllda av dem, men alla används inte längre.
Följer du gången två och en halv våning upp kommer du till ett smutsigt fönster som pekar rätt in i stallets loft. Klättrar du igenom fönstret kan du ta dig osedd bakom höbalarna till takluckan i byggnadens ena kortsida.

Det är en väg jag har gått många gånger, ända sedan jag kom hit, för drygt 13 månader sedan. När jag väl skjuter upp tackluckan ersätts den kvava stalldoften mot den friska havsvinden. I alla fall föreställer jag mig att vinden kommer från havet, idag blåser det faktiskt i rätt riktning. De saltstänkta vågorna är i själva verket många kilometer bort, men just nu befinner jag mig tillräckligt högt upp för att se dem.

Jag går en bit längs taket innan jag slår mig ner och plockar fram det lilla knyte mat jag snodde med mig från köket. Egentligen får man inte bara gå och ta, men eftersom att jag är 'hon med gåvan' så är det ingen som stoppar mig.

Det har sina fördelar, att vara jag, men ska jag vara ärlig skulle jag gärna ha bytt bort det. Efter att ha levt ett betydelselöst liv så länge var det till en början skönt att få all uppmärksamhet, att känna mig viktig. Det var innan jag lärde mig skillnaden på avundsjuka och beundran i folks ögon. Det var innan jag fick mötas av deras fruktan.

Jag håller upp min ena hand. Den ser ut som vanligt, men jag kan ständigt känna hur det sjuder under huden. Kontrollera det, är vad jag har blivit tillsagt, sedan kan du börja göra nytta.

"Beundrar du utsikten?" Jag vänder mig förvånat om. Ett fräknigt ansikte under en flikig, brun hårman sticker upp genom luckan.