Världen i mina händer

Kapitel 7

Inom den kommande veckan hittas ytterligare två personer mördade. Den första personen som hittades var en av bibliotekarierna. Han hittades i en tjänstetrappa med huvudfraktur. Under honom gick djupa skåror, som om någon släpat något tungt, rakt in i väggen.

Den andre personen var en ambassadör från ett främmande land som hittades spetsad på ett järnrör som bänts ut ur väggen.

Stämningen på slottet är allt annat än munter och ingen rör sig längre ensam i korridorerna. Det står fler vakter posterade längs väggarna än jag någonsin sett. Rykten cirkulerar, det ena mer extremt än det andra. Jag har hört att den skyldige är alltifrån en utländsk lönnmördare till slottets egen köksmästare. Men inget verkar leda någonstans.

Själv har jag hållit mig i bakgrunden. Jag har fortsatt gå på drottningens 'lektioner' och stulit tid med Aiden mellan hans extraskift.

För tillfället sitter jag ansikte mot ansikte mot just drottningen. Mellan oss står ett schackbräde uppställt och vi är mitt i en match. Haken är att jag under tiden måste hålla ett onödigt stort antal silverbestick i luften.

Drottning Amira kan spela. Hon slår ut spelpjäs efter spelpjäs och varje gång en plan börjar forma sig i mitt huvud, tappar jag koncentrationen och en sked eller gaffel faller i golvet.

Jag ser en öppning och går in med min enda kvarvarande löpare och tar hennes torn, men hon flyttar bara en annan spelpjäs och plötsligt är min löpare fast. Det tycks vara det hon väntat på för inom tre drag gör hon schack matt med sin dam. Besticken faller i golvet och jag lutar mig frustrerat bakåt.

"Vissa offer är nödvändiga." Säger hon. Jag motstår impulsen att rulla med ögonen, det har jag hört förut. Drottningen slätar ut ett osynligt veck på sin ljusgröna klänning.

"Det var allt för idag." Förkunnar hon.

"Redan?" Frågar jag förvånat. Hon ser inte glad ut över att bli ifrågasatt.

"Jag har saker att ta tag i och Hejduk, som du kallar honom, är inte... närvarande." Jag möter hennes blick och vägrar att bli generad över mitt smeknamn. Hur hon har fått reda på det har jag ingen aning.

"Okej." Säger jag tillslut och reser mig. Drottningen sitter kvar medans jag går ut ur rummet. Jag andas ut när väggen kommer emellan mig och hennes brännande blick.

Jag styr stegen mot köket, snarare än mitt residens, för som vanligt är jag redan hungrig. Det är fortfarande förmiddag och i köket är det ett hektiskt tumult inför lunchen. Jag försöker hålla mig ur vägen när jag rör mig mot skafferiet. Väl där norpar jag åt mig ett äpple och några potatisar. Jag har nästan tagit mig ut igen innan en spydig stämma når mig.

"Bara för att du beter dig som om du hör hemma här betyder inte att du gör det." Jag vänder mig om och får syn på en långsmal kille i fläckigt förkläde och slitna skor. Istället för att bry mig om att svara fortsätter jag gå.

"Det är meningen att din sort ska vara utdöd." Ropar han efter mig. Rösten är tillräckligt nära för att jag förstår att han förljer efter. Din sort. Jag ryser åt föraktet i hans röst.

När jag banar mig min väg ur köket är det några som tittar upp, men ingen som säger emot killen som fortsätter följa efter mig. Har han inget jobb att sköta? Jag kommer ut i en tom korridor och stannar mitt i. Det kryper under huden, jag vill att han ska försvinna. Killen närmar sig fortfarande när jag vänder mig om. Jag höjer hakan och korsar armarna. Han ler elakt och stannar.

"Stannat för att få dig en omgång." Frågar han.

Först svarar jag inte. Min röst tycks ha lämnat min kropp. Jag känner mig rädd, inser jag, och blir samtidigt arg för att jag känner mig så. Killen knyter nävarna, förmodligen mest för att skrämma mig. Men där begår han ett misstag, för jag inser hur små hans nävar är gentemot den enorma kraft som samlas inuti mig. Kraften sjunger för mig samtidigt som den börjar bli så stark att den trycker under huden. Jag ler mot pojken med hela mitt fokus riktat mot honom.

"En omgång?" Frågar jag. Han slutar le och tar ett ostadigt steg bakåt. Bra. Jag låter mina händer hänga slappt vid sidan och sträcker ut mitt sinne i korridoren. Stengolvet är täckt av smuts, gruskorn och småstenar som ligger lösa i diverse sprickor. Långsamt får jag dem att lyfta och fylla korridoren som en stjärnhimmel.

"Du borde vara mer försiktig med vad du ber om?" Varnar jag honom, nu knappt en armslängd ifrån honom. Han backar och rädslan ersätts av hat.

"Din satmara!" Skriker han i ansiktet på mig innan han tar till flykten. När han försvunnit släpper jag kontrollen och damm, sten och grus far i backen.

När jag långsamt slappnar av inser jag att det var dumt av mig att agera så. Jag var precis vad han trodde att jag var. Ett monster. Ändå ville jag göra mer. Jag ville skada honom, inte bara skrämma honom. Det pirrar i huden av magin som nästan helt ligger orörd där under. Jag motar bestämt tillbaka den och huvudvärken växer en aning.

Frustrerad går jag tillbaka mot mina rum. Jag ignorerar vakterna som står utanför och smäller igen dörren efter mig. Just som jag gjort det får jag syn på någon som sitter i min ena fåtölj, med min bok i handen. Jag hoppar till och en kruka far i golvet. Aiden sänker förvånat boken.

Först blir jag lättad att det är han, sedan blir jag arg på honom med.

"Vad gör du här?!" Jag har svårt att hålla rösten stadig. Aiden reser sig försiktigt.

"Vad menar du?"

"Här, med mig." Jag skakar på huvudet. "Det är inte logiskt i nån mening. Alla andra är antingen rädda för mig eller föraktar mig! Vad är det för fel på dig som vill beblanda dig med det? Vad gör du här?!"Det börjar svida i ögonen men jag biter bestämt tillbaka. Ett ögonblick stirrar han bara på mig. Jag förbereder mig på det värsta, jag skulle inte ha vräkt ur mig det så. Det rycker i hans ena hand. Nu kommer det. Jag vill blunda men bryter inte ögonkontakten.

"Det är just därför." Säger han. Jag stirrar bara på honom. Inte du också.

"Varför..." Mumlar jag, oförmögen att formulera en riktig fråga med hjärtat i fotknölarna.

"För att du inte hade gjort något för att förtjäna det! För att du inte hade valt kraften och för att ingen verkade ge dig en ärlig chans. Sedan... sedan lärde jag känna dig och du bevisade om och om igen hur fel de hade. Du är godhjärtad. De borde inte frukta dig, de borde tacka dig."

"För vad?" Får jag ur mig. Åt det ler han, sträcker fram handen och för en hårslinga bakom mitt öra.

"För att du har makten att förstöra deras värld, men låter bli." Till det har jag inget svar. Deras värld, inte min.

"Och om jag gjorde det?! Om jag förstör världen? Vad skulle du säga då?" Häver jag ur mig, för känslorna svallar fortfarande inom mig.

"Då skulle jag fortfarande stå med dig!" Skriker han tillbaka. Åt det skrattar jag.

"Varför i hela friden skulle du det?" Frågar jag.

"För att jag äl..." han avbryts av att dörren kastas upp bakom mig. Jag far runt samtidigt som en främmande man stiger in, med vakter i släptåg. De är alla beväpnade till tänderna med svärden riktade framåt, mot mig. Jag backar rakt in i Aiden.

"Vad... vad är det här?" Frågar jag chockat. Främlingen lägger handen på sitt svärd. Han känns märkligt bekant med sina höga kindben, mörka hy och genomträngande ögon. Det är det långa svarta håret som stör mig, och den fina uniformen.

"Du är härmed gripen, anklagad för de tre beryktade morden." Förkunnar han med sträv röst. Jag tappar hakan fullständigt. När han rabblar upp namnen på de döda inser jag också vem det är, och insikten träffar mig som en sten i magen.

"Du skall inställa dig i rätten för rättegång." Säger Hejduk, drottning Amiras lakej. 

Den kommer inte bli rättvis. Säger hans tonfall.