Världen i mina händer

Kapitel 5

Det visar sig att stenpilen inte var det enda testet som drottningen av Zielle menade att utsätta mig för. När jag kliver in i salen ovanför köket var rummet mörklagt av tjocka draperier. Trotts att rummet är stort nog att rymma en mindre folkhop så finns det inte en enda möbel där inne.

Jag tar några prövande steg inåt och lägger märket till drottningen, som nästan helt smälter in i mörkret iklädd en mörk kappa. Jag hinner just undra var mannen från vårt förra möte innan det första stenblocket kommer farande.

På grund av skumrasket hade jag inte insett hur högt det var i tak. Jag hade inte heller fått syn på det enorma stenblock som hängde ovanför mitt huvud. Till mitt försvar brukar inte folk hänga stenblock i taket.

Jag kastar upp händerna ovanför huvudet och stenblocket klyvs i tu. Delarna landar på varsin sida om mig med ett oroväckande knak i trägolvet. Jag tittar chockat bort mot drottningen. Hon ser milt irriterad ut.

"Vad i helvete var det där för?!" Utbrister jag innan jag hinner tänka mig för.

"Du måste vara medveten om din omgivning. Det kommer finnas de som vill dig illa." Förklarar hon. "Försök att inte skada golvet nästa gång."

"Vaddå nästa..." Ett annat stenblock kommer farande från vänster. Hängandes i en kedja gungar det mot mig. Jag slänger ut handen och får det att frysa i luften. Jag är väldigt frestad att kasta det i ansiktet på drottningen.

Sedan ser jag hur en huvbeklädd person lösgör sig från skuggorna. Jag känner igen honom på kroppshållningen, och såklart denna eviga huvudprydnad; Hejduk. Idag håller han i en lång kniv. Knappt synbar i bristen på ljus. Han drar bak armen som för att kasta.

"Vad gör du?" Frågar jag hest och försöker backa. Min rygg slår i ena delen av stenblocket. "Sluta!" Hejduk kastar kniven. Förtvivlat försöker jag få fatt om den som jag fångade stenpilen. Jag känner en svag vibration men det är inte tillräckligt.

Kniven far mot mig. Desperat lyfter jag stenblocket framför mig. Det går en gäll klang när kniven träffar stenen och båda faller i golvet. Denna gång ser jag hur en spricka bildas längsmed en av plankorna.

Sakta fäster jag blicken på Hejduk. Stenen som fortfarande hänger i luften börjar vibrera. Tre helt släta klot lösgör sig ur massan och resten faller i marken i form av stenflisor. Kloten sprider ut sig och närmar sig honom från tre håll. Han är förståndig nog att ta ett steg bakåt.

"Eliora!" Varnar drottningen. "Du är smart nog att förstå att han agerade på mina order, så sluta nu med det här tramset eller sikta åtminstone på den som är ansvarig." Kloten stannar. Jag vänder mig mot drottningen.

"Titta upp." Säger jag lugnt.

"Akta dig!" Ropar Hejduk. Drottning Amira tittar förvånat upp på ett fjärde klot som hänger drygt en meter ovan för hennes huvud. Bakom mig ligger halva stenblocket i skärvor.

Drottningens hand flyger till ett svärdfäste jag inte ens hade lagt märke till, men jag har redan visat min poäng och drar tillbaka kloten. De faller ner i respektive hög av spillror.

Resten av 'lektionen' går bättre. Hejduk, som visar sig heta Styx, drar undan gardinerna och i ljuset får jag demonstrera vad jag kan. Jag får diverse stenfigurer att flyga genom rummet, öppnar ett hål i stenväggen, maler en sten till damm - sådant som inte kräver så mycket från min sida.

Jag funderar på att göra om det jag gjorde med kudden kvällen innan. Att splittra en sten och ta kontroll över varje korn, men jag avstår. Något får mig att inte vilja visa allt.

Därefter blir det riktigt jobbigt. Hejduk - förlåt Styx - verkar ha fått uppgiften att lära mig slåss utan magi. Där snackar vi om ett riktigt helvete.

Han visar mig bara grunderna; hur man står och hur man försvarar sig mot några enkla slag. Men mot slutet värker mina muskler och det har redan blommat upp blåmärken på flera ställen på mina armar. Han håller inte igen.

Vid lunchtid bryter vi upp och drottningen ber mig komma tillbaka samma tid imorgon. Under hela vår session gjorde hon egentligen inte mer än att betrakta, men den snabba rörelse hon gjorde när hon grep tag om svärdet skvallrar om att hon är fullt kapabel att göra mycket mer än så.

Jag mumlat fram ett avsked och smiter ut ur rummet så fort jag får tillfälle. Påväg tillbaka till mina rum masserar jag mina stackars armar. Jag svänger förbi köket och norpar åt mig en ostbit och några skivor skinka. Stabil lunch med andra ord.

Personalen jag passerar verkar inte hålla med för de blänger på mig mer eller mindre diskret.

Jag kommer fram till mina rum, vakterna släpper in mig utan ett ord. Min rumsarrest tycks vara över för de låter mig passera utan kommentarer. Inte heller i morse hade de något emot att jag gick ut.

Jag går och sätter mig vid fönstret men slänger en blick mot sängen. Aiden hade gått när jag vaknade, han hade ett tidigt skift att passa. Det var märkligt sorgset att vakna upp ensam, som om jag tappat bort en viktig del av mig själv under natten.

Eftermiddagen spenderar jag med näsan i en bok. Det är en äventyrsberättelse som tar huvudpersonen långt över den vida världen.  Jag kan inte låta bli att känna en liten avundsjuka gro i magen när jag läser det. Det är ingen som uttryckligen har sagt att jag inte får ge mig av härifrån men jag har ju inte heller försökt än. Om jag försökte är jag inte säker på att de skulle kunna stoppa mig.

Vid middagstid lämnar jag mina rum för att leta upp Aiden. Så fort jag kommer ut i korridorerna märker jag av en spänd stämning. Vakterna står på helspänn och alla andra jag möter går i par eller mer än så och viskar sinsemellan.

Jag tar sikte på den östra flygeln, där större delen av vaktstyrkan har sina boplatser. De är mycket mindre och avskalade på lyx jämfört med mer centrala delar av slottet.

Jag passerar genom en upplyst korridor och ett högt portvalv och möts helt plötsligt av en barrikad med vakter. Förvånat tar jag ett steg bakåt.

"Detta är avstängt område." Säger en av vakterna. Han går bestämt och aningen irriterat framåt för att göra sig av med irritationselemntet som råkar vara jag. Sedan verkar han känna igen mig och stannar osäkert.

"Vänligen ta en annan väg." Säger han. Jag bryr mig inte om honom. Min blick är fäst på scenen på golvet på andra sidan avspärrningen.

Det ligger en död kropp i mitten av korridoren. Inte bara vilken kropp som helst. Det är den kungliga hovmarskalken. Han ligger i en onaturlig ställning, nästan vikt på mitten med ena armen hopknycklad under kroppen. Runt huvudet har han en gloria av blod - mycket blod - och han har en stor buckla i sitt glest behårade huvud.

Jag försöker svälja bara för att upptäcka att det inte går.

"Vad... vem?" Frågar jag vakten. Han ser inte ut att vilja svara. Egentligen överstiger han mig långt i rank men jag är ju 'hon med gåvan'. Ingen verkar veta hur de ska behandla mig.

"Vi vet inte." Säger vakten till slut. "Vem som än gjorde det döljde sina spår väl. Ja, förutom det där då." Fortsätter han och pekar mot en av stenpelarna vid väggen, där ett stycke av väggen saknas. Som om någon har slagit ett järnrör mot kanten, eller något.

Vakten tittar plötsligt upp på mig som om han insett något. Hans blick är så intensiv att den får mig att känna mig illa till mods. Jag vänder honom ryggen och går min väg.

När jag återigen står utanför min egen dörr kommer jag att jag var påväg till Aiden. Jag tittar tillbaka i korridoren. All ork tycks ha lämnat min kropp och jag går in på mina rum istället. Jag tar fram boken jag läste tidigare men lyckas inte ta in det jag läser.

Imorgon ska jag träffa drottningen igen. Förhoppningsvis går det bättre och involverar färre överraskningar. Kanske vet hon något om mordet. Jag somnar i fåtöljen med boken i knät. Denna kväll är inte Aiden här för att lyfta över mig till sängen och jag vaknar på morgonen med nackspärr.