Världen i mina händer

Kapitel 6

"Vad tusan har du råkat ut för?!" Utropar Aiden chockat. Jag suckar och stiger bara åt sidan så att han kan gå in i. Han går förbi mig och jag stänger dörren efter honom.

När jag själv går in i rummet krockar jag med Aidens bröstkorg nästan direkt. Jag tittar förvånat upp. Han lyfter handen och rör försiktigt över min kind. Jag försöker att inte rycka till men lyckas inte riktigt. Ett stort blåmärke pryder nu mitt kindben och det gör förjävligt ont.

"Vem gjorde det här?" Frågar han lågt. Jag rynkar på pannan. Det finns något nästintill brutalt i hans röst.

"Hejduk. Eller alltså han heter inte på riktigt, men..." Jag har gett upp på att försöka komma ihåg hans namn. "Du vet han som var med drottningen i biblioteket. Han lär mig att slåss, ungefär." Förklarar jag. Det har varit en lång dag.

"Genom att slå dig i ansiktet?!" Frågar Aiden upprört.  

"Nja inte riktigt. Tydligen ska man lära sig försvar före anfall och han är ganska bra på anfall, så..." Jag försöker gå runt honom men han ställer sig i vägen.

"Du kan på riktigt inte vara okej med detta! Jag ska..." Börjar han.

"Du ska inte göra någonting. Jag är okej med detta för jag lär mig samtidigt!" Han ser inte det minsta övertygad ut. "Kolla då." Säger jag och rundar honom. Jag stegar fram till soffbordet och tar upp gaffeln som jag åt lunch med tidigare.

Jag fokuserar på metallen, hittar de svaga vibrationerna som kopplar den till mig. Långsamt börjar metallen böjas. Jag tittar upp och ett leende leker på mina läppar. Aiden tittar fortfarande oimponerat på mig. Jag suckar.

"Detta kunde jag inte göra igår." Säger jag. "Eller kunde, kunde jag väll. Men jag visste inte om det." Han hummar och ger mig ett kort leende, men sedan går blicken till mitt blåmärke och blicken mörknar åter. Jag går fram och tar hans hand.

"Jag vet vad jag gör, lita på mig. Det är inte meningen att det ska vara enkelt, då skulle alla göra det." Säger jag.

"Alla är inte som du." Mumlar han. Jag är inte säker på vad han menar. Min magi säkerligen. Jag börjar tröttna på att det är den som gör mig speciell.

Jag går tillbaka och sätter mig i soffan. Motvilligt följer Aiden efter.

"Har du hört om hovmarskalken?" Frågar jag. Aiden ser inte ut att vilja byta samtalsämne men rycker till slut på axlarna.

"Mhm."

"Vem tror du har gjort det?" Säger jag och försöker få igång konversationen.

"Jag vet inte. Det är ju lite misstänksamt att drottning Amira dyker upp och så dör nån helt plötsligt. Men jag fattar inte varför hon skulle vilja döda honom." Han skakar frustrerat på huvudet.

"Vem som än gjorde det ville verkligen se honom död. Blodpölen var stor nog att agera ankdamm." Aiden tittar förvånat upp.

"Du... du var där? Varför var du där?" Frågar han en aning bestört.

"Jo, jag var egentligen påväg till dig." Säger jag och tvingar mig själv att möta hans blick. "Tänkte se om du vill äta middag." I själva verket hade jag ju redan ätit middag, men det lät som en bättre ursäkt än 'jag var uttråkad och saknade dig'.

"Varför kom du då inte?" Frågar Aiden och ser uppriktigt besviken ut.

"Jag blev chockad, antar jag. Jag tänkte inte riktigt efter utan gick bara hem." Ordet hem ligger fortfarande lite konstigt i mun. Hur lyckligt och glamoröst slottet än må vara så har det aldrig riktigt känts som ett hem.

"Okej." Svarar Aiden. Det blir tyst en stund, jag är osäker på vad jag ska säga. Ord och fraser blommar upp i mitt huvud, men inget låter riktigt rätt. Till slut flyttar jag mig närmare. Han lägger armen runt mig och jag lutar huvudet mot hans axel.

Vi sitter så en stund. Mina tankar sträcker sig mot världens alla hörn. Jag tänker på äventyrsboken jag läste tidigare, på hur det skulle kännas att bara ge sig av. Tanken är oroväckande lockande.

"Jag undrar hur den är." Säger Aiden plötsligt och snurrar en av mina bruna hårslingor mellan fingrarna.

"Vad då?" Frågar jag.

"Världen." Jag tittar på honom och försöker förstå hur han kunde läsa mina tankar.

"Ibland vill jag bara ge mig av." Mumlar han. "Lämna den här staden, det här landet och ta mig så långt som havet räcker."

"Många skulle kalla dig galen för att tänka så." Jag placerar huvudet mot hans axel igen. "Jag skulle säga att det är det sundaste du kan göra."

Jag kan känna hur han ler.