Världen i mina händer

Kapitel 10

Jag skriker. Jag skriker trots att det inte är mig pilen genomborrar. Det är inte mitt blod som droppar ner på de smutsiga kullerstenarna. Det är inte min panikslagna blick jag möter.

Aidens hand söker sig chokat till skaftet som har sjunkit in precis under hans vänstra bröstmuskel. Han vinglar till och jag fångar upp honom i en klumpig omfamning. Inte alls lika milt eller passionerat som kvällen innan. Greppet han tar om min arm är stenhårt, men jag känner inte smärtan. Hans läppar rör sig som om han säger något. Men jag hör honom inte över ringandet i mina öron. Jag tittar upp och ser att Amira också pratar. Med en hånfull grimasch höjer hon handen och runt henne avsäkrar vakterna sina armborst.

Jag kniper ihop ögonen hårt och borrar ner kraften i marken samtidigt som jag borrar in fingrarna i Aidens nu blöta tröja. Marken skakar, småstenar hoppar på ytan. Amira ger sin order, men hon är för sen. Väldiga klippblock skjuter upp ur marken samtidigt som skotten avlossas. Jag känner hur pilspetsarna träffar stenen när den bildar en mur mellan oss. Som en kokong innesluter jag mig själv och Aiden, skiljer oss från världen där utanför. Bara en liten glipa lämnar jag högst upp. I ljustrålen den släpper in ser jag Aidens ansikte klart och tydligt.

"Du kommer att bli bra." Säger jag åt honom. Han stirrar upp på mig. En ensam tår letar sig ner för hans kind, jag torkar bort den försiktigt och kysser honom sedan på munnen. "Okej? Du kommer klara dig fint."

"Eliora..." börjar han. Jag skakar på huvudet och lägger även min hand mot såret. Jag har ett vagt minne av att man ska lägga tryck mot blödande sår, så att inte för mycket blod lämnar kroppen.

"Nej. Fokusera på att läka." En hög smäll skakar kokongen och stenflisor regnar ner över oss. "Försök bara hålla ut. Och tryck mot såret!" Snabbt släpper jag det och river av en remsa från min tröja.  En rysning far genom Aiden och han skakar till i min famn.

"Eliora..." Han flämtar ljudligt till när jag trycker tyget mot hans sida. Jag borde ta ut pilen. Den måste ut. Men tänk om den har hullingar. Tänk om jag gör allt värre. En tår letar sig sakta ner för hans kind och bildar ett streck i dammet. Jag känner hur paniken kommer smygandes. "Eliora?" Hans bruna lockar ser bleka ut. Täckta av damm har de förlorat sin lyster, men han är fortfarande vacker. Han kämpar fortfarande.

Jag greppar tag om pilen och Aiden kvider till. Han greppar så hårt om min arm att det känns som att den ska gå av.

"Jag måste ta ut pilen." Talar jag om för honom. "Du kan inte läka med en pil i magen." Han skälver till igen och ett nästan gnyende läte letar sig upp ur hans strupe. "Jag räknar till tre." Aiden fäster blicken på mig. "Ett." Jag ser hur hans läppar formar mitt namn, men inget ljud kommer. Innan jag säger två rycker jag ut pilen. Jag faller nästan ihop av lättnad över att jag inte ser några hullingar. Men det är farligt att slappna av, för chocken och spänningen har hållit sorgen borta.

Mina andetag börjar bli ryckiga när jag trycker det redan djupröda tyget mot såret. Ovanför oss skälver stenen till igen.  Jag vill skrika åt dem att sluta. Jag har inte tid med dem. Jag måste se till att Aiden blir bra. Jag försöker prata men får bara ut ett hackigt nonsens.

"Eliora..." mumlar Aiden. Jag kramar hans hand hårt och nickar. "Du.. lev." En till tår rinner ner för hans kind. Jag inser att det är en av mina egna. Jag klarar inte det här. Aidens ögonlock fladdrar till. Något fundamentalt börjar gå sönder i mig.

"Aiden?" Jag skakar honom försiktigt. "Hallå? Aiden?!" Nej, nej, nej. "Du måste vakna! AidEN?!" Min röst skär sig. Jag skriker hans namn. Fler projektiler landar på min stenkupol. "Vakna..." Gråten kommer hulkandes, sliter mig i tu. Jag kramar hans lealösa kropp. Värmen är redan påväg ur. Han som består av varma leenden och glada stunder.

En spricka klyver stenen. Sedan en till. Jag skriker av sorg och vrede när den rasar samman. Jag fångar upp varje korn och flisa. Fryser dem i luften som jag gjorde i mitt rum för bara några kvällar sedan.

Över Aidens döda kropp, genom stenresterna ser jag henne stå. Fortfarande med armborstet i handen. Med en min i en blandning av seger och förskräckelse. Stenformationen börjar snurra. Vakter som träffas av malströmmen reser sig inte igen. Delar av hus och gator dras med. Större och större blir diametern, skriken blir fler och mer desperata.

Drottningen kastar ifrån sig armborstet och drar upp en sköld. Hon stöter bort sand, grus och stenrester. Dansar mellan stenklot och livsfarliga skärvor. Inte anar hon vilken kontroll jag nu har över stormen. Inte anar hon att hon dansar efter min pipa. Att jag väjer undan med de skärvor som skulle ha skadat henne allvarligt. Vreden blandas med sorgen inom mig och stiger som ett mäktigt vrål. Jag tänker ta min tid.

Överallt runt omkring mig dör folk. Hela byggnader rasade och dras med i malströmmen. Jag kramar Aidens svalnande hand hårt.

Långsamt slutar stenen att rotera. Några steg bort står Amira fortfarande upp. Hon flämtar kraftigt efter luft och blöder från ett flertal revor i sin rustning. Fortfarande håller hon krampaktigt tag i sin sköld. En ståndpunkt mitt i havet av sina döda fränder.

Med två fingrar sluter jag Aidens bruna ögon. De ska aldrig mer se ljuset. Det är lugnt runt omkring mig men inuti rasar stormen, häftigare än någonsin.

Amira skrattar till. Säker på sin vinst, på sin överlevnad, ger hon mig ett hånleende. Helt opåverkad av all död runtomkring henne säger hon.

"Vad det allt du hade att komma med?" Jag bryr mig inte om att svara. Istället reser jag mig sakta upp. Det värker i musklerna, men de är fortfarande stabila. Jag har mycket mer att komma med. 

Amira öppnar munnen för att säga något mer, men istället för ord kommer ett skrik ur hennes mun. Hon skakar förtvivlat på sin sköldsarm. När det inte fungerar försöker hon trycka bort skölden med sin fria hand. Det är meningslöst, för metallen har redan grävt sig in i hennes hud. Tårar av ilska snarare än sorg strömmar ner för hennes ansikte.

"Jag borde tacka dig, vet du. Du visade mig min samma potential, min makt." Säger jag med låg men inte svag röst. "Sedan visade du mig grymhet." Det går vågor genom metallen och Amira backar ett steg. Jag höjer på ena ögonbrynet.

"Det var inte ett misstag att min sort dog ut för över hundra år sedan. Jag måste säga att dina förfäder var smartare än vad du är." Fortsätter jag.

"Sluta! Du vet inte vad du gör. Låt mig bara..." Försöker hon.

"Nej! Du spelade smart, och du hade vunnit, men du blev för säker på din sak. Den pilen var ett misstag, det sista du någonsin kommer att göra. Men först vill jag att du ska se! Jag vill att du ska känna smärtan." Stenen under hennes fötter börjar krackelera. Jag sprider ett nät av sprickor i den porösa stenen. "Han är-" min röst skär sig men jag tvingar mig att fortsätta. "Han var den mest fantastiska person jag någonsin stött på. Han var ett ljus i ett hav av mörker - och du! Du tog honom ifrån mig!" Orden väller ut. Fyllda med sorg och ilska. För varje mening gräver sig sprickorna djupare. Både i marken och i det som förmodligen är min själ.

Tänk med hjärtat, inte med huvudet. Men mitt hjärta ligger dött vid mina fötter.

Under oss strömmar vatten fram i en akvedukt av sten. Det är en lätt sak att smula sönder stenen till ingenting. Att låta både den och drottningen av Zielle att falla ner i mörkret där nere.

"Farväl." Viskar jag efter henne, till mitt Aiden och till världen.

Stormen inom mig börjar bryta sig ut. Med världen i mina händer betraktar jag det sargade landskapet. Jag öppnar händerna och krafter bryter sig lös med ett dån högt nog att skaka om himlavarvet.