Världen i mina händer

Kapitel 9

Det visar sig att Silena inte har så mycket att säga, men hon visar ändå med ena handen mot en trebent pall bredvid sig och jag slår mig ner.

"Du har kaos nog inom dig för att skapa en ny värld, bättre på alla sätt. Men också kaos nog att förstöra den." Hon lutar sig konspiratoriskt framåt, själv ryggar jag bakåt en aning. "När du gör valet, tänk då med hjärtat, inte med huvudet."

"Vad... vem är du?" Frågar jag henne, för detta var då verkligen inte vad jag väntade.

"Jag är en vän om du vill ha en. En vägledare om du behöver en, och en varning om du tror att du inte ska få en. Vem jag är spelar ingen roll, snart är det helt oviktigt." Sakta lutar hon sig in i skuggorna igen. Meningen avslutas med en lång och avfärdande suck. Rådvill spänner jag benen för att resa på mig. När hon inte rör sig mer gör jag det.

Jag slänger en blick på henne innan jag går efter Aiden in i lägenheten. Med halvöppen mun ser hon ut att ha somnar. Märkligt. Jag duckar under en låg dörrram och kommer in i ett ännu mörkare rum. Längst in står Aiden vänd mot rummets enda fönster. Han knycker lätt på nacken, men det är det enda tecknet på att han hört mig.

"Vi kan inte stanna här." Mumlar han när jag ställer mig bredvid honom. Lite för nära för att inte råka putta omkull en trave krukor som av nån anledning står staplade framför en lusbiten gardin.

"Du kanske kan... om du säger att jag lurade dig och..." Försöker jag med skuldkänslor gnagandes i maggropen. Jag vågar inte titta på honom och blir därför förvånad när han lägger sin hand på min axel.

"Jag vill inte stanna här." Förvånat tittar jag upp. "Utan dig har jag inget att stanna för." Jag blinkar. Det slår ut ett fyrverkeri av glädje i bröstet på mig. För trots den nötta repliken så stiger värmen på mina kinder.

Försiktigt sträcker jag upp armarna och lägger dem om hans hals, ett djärvt drag för att vara jag. Han tar ett kliv närmare. Vi är så nära att våra andetag blandas. Jag måste tvinga undan nervositeten och nerverna och inte krama honom istället för att luta mig in. Han verkar leta efter en tvekan i mina ögon, men när han inte hittar någon sluter han avståndet. Hans läppar är mjuka mot mina. Det känns som att jag ska lyfta från golvet. Han känns som ett ankare, det enda som håller mig kvar.

Kyssen är sökande och när hans händer går upp i mitt hår vet jag inte var jag ska ta vägen. Det känns rätt. Han känns rätt. Vi rör oss ännu närmare varandra. Jag drar mina händer över hans rygg, känner musklerna spela under skjorttyget. Men plötsligt avbryts vi av ett högt kras. Förskräckt far jag runt. Aiden lägger ena handen runt min midja medans den andra fumlar efter kniven han har i bältet. Men det är ingen där, istället tittar vi ner på en hög skärvor. Jag skrattar lättat till.

Aiden backar och hans hand drar in mig i en piruett. När jag kommit runt leder han mig mot andra änden av rummet, där en säng - eller ja, en madrass som ligger uppallad på diverse lådor och annat skrot - ligger halvt indränkt i skuggor. Aiden sjunker ner och jag hamnar i hans knä. Denna gång är kyssen djupare, mer begärande. Hans hand rör sig nedåt. Jag drar in ett hackigt andetag.

En stund senare ligger vi bredvid varandra på madrassen, med benen hoptrasslade och blickarna i taket. Vi gick inte hela vägen. Det var som en tyst överenskommelse över att inte göra det här. Jag vrider på huvudet mot Aiden.

"Vart vill du ta vägen?" Jag nickar till och inser att vi kan gå vart vi vill. Aiden tittar på mig ett ögonblick innan han svarar.

"Så långt mina ben kan ta mig." Åt det spricker mitt ansikte upp i ett leende. Jag makar mig en aning närmare.