Världen i mina händer

Kapitel 2

När jag vaknar av att solens första strålar tar sig in genom mitt fönster och lyser mig rakt i ansiktet vet jag att jag är illa ute. Jag är sen. Det är den regel hon håller hårdast på. Är jag inte i tid tycks hon tappa förtroendet för mig och ser snett på mig hela dan.

Jag slänger benen över sängkanten och stoppar fötterna i kängorna som står där nere. När jag reser mig blir jag tvungen att sätta mig direkt, då mitt blodtryck faller så snabbt att det svartnar för ögonen. Jag tar ett djupt andetag innan jag reser mig igen.

Jag behöver inte byta om, för jag somnade innan jag han göra det igår. Klockan måste ha närmar sig två innan Aiden gick härifrån. Efter att ha frågat ut städaren som sopade golvet i korridoren utanför efter allt hon visste, spelade vi kort och pratade långt in på natten.

Städaren visste inte mycket mer än vi, förutom att hennes majestäts besök tydligen hade varit oplanerat och att hon dykt upp utan minsta förvarning från hennes sida.

Ur mitt gemak finns två vägar. Den ena är huvudingången som leder in i sällskapsrummet, varifrån man kommer till både mitt sovrum, toaletten och det lilla förrådet. Den andra vägen är en tjänaringång bakom en tavla på gångjärn. Jag tar den senare då den leder mig mer på rätt väg.

Så här tidigt på morgonen brukar det vara lugnt och tyst i korridorerna. Idag springer det folk åt alla håll. Tjänstefolk med famnarna fulla av linne, dammvippor eller ljus, vakter med nyputsade skor och strykta skjortor. Jag ser till och med en skymt av hovmarskalken med en rejäl bunt pergamentrullar i famnen.

Jag kryssar mig fram mellan dem och når tillslut rummet i botten av det nordvästra tornet - där jag brukar träna. Dörren står på glänt men jag knackar ändå innan jag stiger in. En späd gammal dam i en solblekt men fläckfri klänning sitter vid det stora skrivbordet och skriver, omgiven av böcker och pergament. Jag harklar mig.

"Godmorgon Valentia." Säger jag och lägger händerna bakom ryggen. Hon tittar hastigt upp upp.

"Vad gör du här." Utbrister hon.

"Jag... jag är här för vår lektion." Säger jag frågande.

"Hur kom du ut från dina rum?" Nu är hennes röst anklagande och en klump börjar formas i min mage.

"Jag tog tjänaringången, det går mycket snabbare den vägen." Förklarar jag och undviker att nämna varför jag behövde vara snabb idag.

Valentia sopar ihop några papper och reser sig upp. Hon mumlar något jag inte kan urskilja, men det låter misstänkt likt svordomar. När hon kommer nära backar jag ett steg.

"Vad är det som händer?" Frågar jag henne, men hon undviker frågan och tar mig i armen för att leda mig ut i korridoren igen.

Vi går upp för en trappa och följer en upplyst och mattbeklädd korridor på andra våningen. Det står vakter i alkover som vanligen brukar stå tomma och fönstren vi passerar har nog aldrig varit så rena.

"Det är för att hon är här, eller hur? Drottning Amira." Valentia ger mig en bekymrad blick som bekräftar det.

När vi kommer fram till mina rum - till den vanliga ingången - ser jag att det står två vakter utanför dörren och jag känner inte igen någon av den. Båda är långa och muskulösa med felfria uniformer. En av dem, med svart hår och ett litet ärr på hakan, spärrar upp ögonen när han ser mig. Valentia fnyser åt honom när vi passerar dem och kliver in i sällskapsrummet.

Jag är påväg till den blå soffgruppen som tar upp det mesta av utrymmet, men Valentia tar mig i armen igen. För att vara så gammal är hon väldigt stark i nyporna.

"Det var över hundra år sedan någon som du gick på denna jord." Säger hon snabbt och tyst.  "Man säger att dina föregångares försvinnande är ett mysterium. Det är det inte. Det är en väl dold hemlighet." Jag stirrar på henne, det här har hon aldrig nämnt förut.

"Folk med gåvor har makt, ofta för mycket makt. Även om de inte vill nån något illa så utgör de fortfarande ett hot för dem som vill ha makten."

"Antyder du att de dödade dem?" Mumlar jag och känner hur klumpen i maken dras åt.

"Dödade dem? Nej. De skulle de aldrig ha klarat av. De spelade ut dem mot varandra samtidigt som de användes som redskap för att vinna mer makt." Hon suckar. "Jag blev tillsagd att ingenting säga, men även kunskap är makt och du kommer behöva den."

"Jag..." Börjar jag, men Valentia skakar på huvudet och går istället mot dörren och öppnar den.

"Det är vad du kan öva på här, själv. Lämna inte dina rum förens du blir tillsagd att göra det." Säger hon och ger vakterna en kort nick innan hon försvinner längs korridoren.

En smula förvirrad och försjunken i tankar stänger jag dörren och sjunker ner i en av de två fåtöljerna. Den är så stor att den sväljer mig hel.

Jag har en dålig känsla efter Valentias ord och de får minna tankar att gå på högvarv. Jag är inte dum nog att tro att drottningens plötsliga uppdykande inte har något med mig att göra. Inte efter denna rumsarrest och den nervösa och osäkra stämning som nu spökar i slottet.

Kanske är hon bara här för att se vad jag går för. Kanske är hon bara nyfiken. Vad jag vet har relationen mellan detta land och Zielle länge varit bra. Jag har sett många varor i köken som kommer därifrån och det bor en Ziellenisk ambassadör bara en våning ovanför mig.

Det börjar krypa i kroppen på mig. Plötsligt blir jag väldigt medveten om det kalla stengolvet under mig, keramikkrukorna vid den bortre väggen och min stensamling som för tillfället ligger utspridd på soffbordet. Det går som en ilning genom mig som fortplantar sig i golvet.

Jag tar ett djupt andetag och fokuserar på en av stenarna på bordet. Försöker kanalisera energin och fokusera den efter min vilja, snarare än att låta den löpa amok.

Stenen lyfter ungefär en decimeter över bordet. Jag får den att snurra runt en imaginär axel, så som jag en gång läste att jorden snurrar. Det kräver inte mycket uppmärksamhet, att göra sådana här saker blir bara lättare och lättare alltjämt som tiden går. Så enkelt att kraften börjar slinka mig ur händerna, börjar agera på egen hand. Två till stenar flyger upp i luften.

Jag knycker irriterat på huvudet och den första stenen slutar röra sig. För en sekund är de alla helt stilla, sedan smular jag sönder dem. Finkorniga rester dalar ner mot bordet, men innan de träffar ytan fångar jag åter upp dem. Jag kan känna varje stenflisa när de cirkulerar högre och högre, snabbare och snabbare.

En idee far genom min skalle och varenda stenflisa byter riktning och farmot en av prydnadskuddarna. Tyget spricker på direkten och en våg av vita fjädrar spills ut över soffan och sedan ner på golvet.

Jag sätter mig mig förvånat upp. Jag hade inte väntat mig att det skulle fungera så bra. Ett ljud utifrån korridoren får mig att hoppa till. Snabbt drar jag ut stenresterna från kudd-liket och samlar dem i en hög på bordet. Därefter spenderar jag gott och väl en timme med att plocka fjädrar.

Jag kan inte låta bli att snegla på grushögen.