Världen i mina händer

Kapitel 3

Tiden tenderar att gå väldigt långsamt när man vill att den ska gå snabbare. Det hjälper inte att räkna minuterna, tvärt om, men jag gör det ändå. Jag försöker att fördriva tiden men är hela tiden medveten om hur långsamt solen rör sig på himmelen utanför fönstret. När den till slut går ner får jag nog.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker vanligen om att slösa bort en hel dag på ingenting, det är känslan av att vara fast här som gör mig rastlös.

Jag sitter vid det lila fönsterbordet och stirrar in i min egen spegelbilds ögon när jag plötsligt ställer mig upp. Först är jag inte helt säker på vad jag vill göra, men jag har bestämt mig för att göra något. Om jag bara kunde prata med Valentia igen. Då slås jag av idéen. Biblioteket.

Anledningen till att just hon är min lärare är att hon ägnat större delen av sitt liv på att forska om olika krafter. Hur de fungerar, varför de försvann och nu, hur de kom tillbaka.

Jag vet inte var hennes rum ligger, det har hon aldrig avslöjat, men jag vet att hon spenderar merparten av sin tid i biblioteket.

Jag kommer halvvägs till dörren innan jag inser att jag inte alls kan ta den vägen. Även tjänardörren borde vara övervakad om Valentia verkligen menade allvar med att jag inte fick gå min väg. Frågan är ju då hur tusan jag ska ta mig här ifrån.

Min blick dras mot fönstren. Mitt rum ligger på tredje våningen med utblick över en av de mindre innergårdarna. Fundersamt går jag fram till fönstret och tittar ut. Jag är tacksam för att det är ett slott jag bor i, för väggarna är väldekorerade med statyer och andra ornament. Det borde ju gå.

Jag skrattar åt mig själv. Vad tänker jag med? Varför skulle jag bryta mig ut ur ett fullkomligt bekvämt rum för att leta efter en lärare som avskyr mig, mitt i natten. Jag har tappat det. Tänker jag och går och tar på mig skorna.

Jag drar loss repet som håller draperiet till himmelssängen uppe, det ser ut att vara ungefär tre meter långt. Jag lägger alla kuddar under täcket så att det ska se ut som om jag ligger där. Sedan knyter jag det runt min midja och testar att belasta det. Repet håller.

Fullkomligt tappat det. Tänker jag när jag öppnar fönstret och en sval sommarvind sveper in. Jag klättrar försiktigt ut på den smala avsats som löper utmed fönstret. Jag stänger det försiktigt bakom mig utan att tappa balansen. Helvete vad högt det är.

En staty av en get nån meter bort får duga att knyta repet i. Varför man skulle vilja göra en staty av en get är ett mysterium och jag försöker fokusera tankarna på det när jag klättrar över kanten.

Det går faktiskt bra. Mina händer finner grepp i skrevor och på nästa staty. Jag undviker ljuset från rummet under och trillar nästan ner på kuppen. När det är en våning kvar till marken tar repet slut och jag knyter fast det i en tom fackelhållare för att det inte ska fladdra i vinden och fånga någons uppmärksamhet. Dessutom måste jag ju ta mig tillbaka.

Jag tittar ner över kanten. Det är gräs där nere så det borde inte vara någon fara att hoppa. Jag räknar tyst till tre i huvudet. Mina knän knakar och jag gör en halvt frivillig kullerbytta när jag landar. Så fort jag stannat skyndar jag mig att resa på mig och småspringer därifrån. Jag stannar inte förs jag når en mörk alkov vid utgången av slottsgården.

Därifrån kikar jag ut mot den tomma gräsmattan. Jag rynkar på pannan. Jag kan inte se en enda människa, vilket är konstigt för det borde finnas någon vakt. Kanske är det någon slags konstig otur men min mage säger något annat.

När det inte kommer någon fortsätter jag längs korridoren. Jag får syn på en av kökstrapporna och smiter ner där. Vid denna tid på dygnet är det mörkt och tyst i köket. En nattvakt sitter i andra änden, men hon märker inte när jag norpar åt mig en tjänsteuniform, en bricka och ett bröd. I trappan byter jag om, bryter isär brödet, äter upp en bit och gömmer mina kläder i ett skuggigt hörn. Sedan är jag påväg igen.