Världen i mina händer

Kapitel 8

För ett ögonblick är allt stilla. Soldaternas flämtande andetag fyller rummet och de bär med sig en tydlig stank av svett. Hejduk tittar på mig som om han väntar på min reaktion. Bakom mig hamrar Aidens hjärta snabbt i hans bröstkorg. Jag kramar hans hand hårt. Den hade jag gripit tag i som av en reflex när jag insett att det var Hejduk som stod framför oss.

Ett ögonblick är det stilla, ett ögonblick innan helvetet bryter loss. Hejduk höjer handen, vilket signalerar soldaterna att närma sig. Med sänkta svärd gör de ett försök att omringa oss. Det tänker jag inte tillåta. Jag knyter nävarna. Det var inte speciellt smart att ge mig ett rum med stengolv.

Under varje soldat lyfter golvet och de faller som käglor. Hejduk får en sten i magen istället och sjunker ner på knä. Snabbt kliver jag runt Aiden och kastar upp armen. Gesten är egentligen onödig, mina rörelser har inget med min magi att göra, men det ser förbannat bra ut. Jag knyter näven och väggen exploderar.

Aiden kryper ihop en aning, men jag styr explosionen så att inga skärvor träffar oss. Sedan tar jag hans hand och leder honom mot det nu gapande hålet. Jag rynkar på pannan, vi är fortfarande tre våningar upp. Då ser jag det, repet jag använde för att komma till biblioteket sitter kvar.

"Där." Säger jag och pekar. Aiden följer min blick. Hans ögon vidgas men han rör sig mot repet. Vi lyckas ta oss ned på något mirakulöst vis och landar i gräset välbehållna. Tyvärr är det ungefär så långt som turen räcker. Denna gång är slottsgården nämligen inte tom utan vi möts av ett dussin springande vakter. Jag vill inte skada dem, så jag tar Aiden i handen och springer mot utgången. Han är mycket snabbare än mig så det blir snart han som drar mig efter sig.

En pil viner förbi. Jag tar ett chockat snedsteg och hade fallit i backen om det inte vore för Aiden. Han drar i mig för att fortsätta men jag förstår att det inte är nån mening, inte såhär, de är alldeles för många. Jag famlar i sinnet tills jag känner av varje klinga och spjutspets på borggården. Det var lätt att lära sig att kontrollera metallen. När jag väl kommit i kontakt med den var det som att min magi suktar efter den vibrerade känslan.

Denna gång bryr jag mig inte om några onödiga gester utan drar helt enkelt all metall ner mot marken. Svärd rycks ur händer och pilkoger limmar sig mot gräs och kullersten. Vi låter inte kaoset lägga sig innan vi springer för livet. Jag fortsätter ta kontroll över all metall vi möter tills jag har ett invecklat nät i huvudet. Ändå kräver magin mer. Av misstag fäller jag en stupränna av stål och drar ner en bronsstaty från väggen.

Vi lyckas ta oss ut ur slottet och försvinner in i staden med större delen av vaktstyrkan efter oss. Det vill säga de som inte hamnade emellan stålet och marken.

Jag har knappt besökt själva staden, men Aiden leder oss mellan husen på smala gator och gränder. Allt för att skaka av oss förföljarna. Det verkar faktiskt som om det lyckas. Vi stannar flämtande på en skumraskig och illaluktande bakgata. Jag sjunker ner med händerna på knäna och drar in så mycket luft jag förmår. Det skär i halsen och en lätt huvudvärk från all magi börjar forma sig i bakhuvudet.

"Är du... okej?" Frågar Aiden lika andfådd. Jag nickar.

"Jag... ja ja tror det." Svarar jag. "Men varför tror de att jag har mördat nån?!" Jag rätar på mig och slänger ut handen. Detta är helt absurt.

"Har du dödat någon?" Frågar Aiden. Jag far runt mot honom.

"Vad? Såklart att jag inte har! Varför tror du det?" Häver jag upprört ur mig. Aiden håller upp händerna som för att visa sin reträtt.

"Jag ville bara veta. Jag är på din sida, men jag vill gärna veta alla variabler." Säger han och tystnar. Jag känner hur temperamentet sjunker, han har ju en poäng.