Fool's Gold (L.P | svenska)

Kapitel 3

Gårdagen blev kanske inte helt misslyckad trots allt. Jag och Niall pratade en hel del under kvällen och sedan intruducerade han mig till några han kände. Karen, Stacy och Aron va riktigt trevliga, inte alls som jag tänkt mig. Jag kunde liksom öppna upp mig inför dem, utan att känna mig som en katastrof.

Jag har nog aldrig känt mig så betydelsefull och glamorös som jag gjorde igår. Det var inte bara klänningen och skorna som gjorde det, utan även att de människor jag träffade accepterade mig. Jag duger som jag är, sa dem, vilket fick mig att känna mig riktigt glad.

Jag kommer nog klara detta trots allt.

Gårdagen fick mig att inse det, att jag skulle kunna bli en av dem.

Det gav mig en helt annan syn på kändisskapet. I alla dessa år har jag fruktat kändiskap, tyckt att människor blir så ytliga och kaxiga. Men nu vet jag att det inte är sant. Tja, vissa kanske det stämmer in på, men de flesta är fortfarande som de var innan dem blev kända. Dem är helt vanliga människor, det enda som skiljer sig åt är att dem har dyrare och finare kläder - och folk som dyrkar dem, det vill säga; fans. Det är verkligen sjukt hur man kritiserar människor utifrån media, skitsnack och rykten.

Det är nog anledningen till varför jag inte har ett twitterkonto. Eller instagram, eller facebook. Varför ska man ha sådant när man faktiskt har ett riktigt liv? Min teori är att man bara blir sårad av sociala medier, eftersom det till mestadels går ut på att få så mycket likes som möjligt och att trycka ner varandra. Borde inte livet vara tvärt om egentligen, att man hjälper varandra istället för att trycka ner människor?

Det tycker åtminstone jag.

*

Jag sitter på kontoret och studerar de vattendroppar som studsar ner på fönsterbläcket. Regn gör mig en aning deprimerad och det enda jag fått gjort under morgonen är att ha hämtat en kopp kaffe och startat datorn. Klockans visare uppe på den blå väggen tickar mot fem i två. Jag suckar, dagen hade blivit sen, med tanke på att det blev så sent igår. Jag minns inte riktigt när jag kom hem på kvällen, men jag har för mig att klockan var runt tolv. Det vill säga att jag inte kom i säng förrän klockan två, då Awa absolut var tvungen att ringa mig och pressa ur mig massa information.

Jag skrattar lite åt min överbeskyddande vän. Så har hon alltid varit, som en storasyster. Ibland har det hänt att jag knappt får ta mina egna beslut utan att hon ska blanda sig i. Trots det älskar jag henne mer än något annat och det finns inget med henne som jag skulle vilja ändra.

Kanske att hon ska sluta ringa mig mitt i natten, bara för att jag vart på "dejt" med en kändis. Men inget annat.

Jag rör runt med skeden i mitt kaffe för att säkra mig om att sockerbitarna smält helt. Jag konstaterar snabbt att alla tre sockerbitar har smält och tar då en klunk. Ju sötare kaffet är, desto bättre. Kalla mig galen, men jag brukar ha mellan två till fem sockerbitar i mitt kaffe, beroende på koppens storlek.

Jag rycker till från mitt kaffe-funderande när det plötsligt knackar på dörren. Innan jag hinner reagera och be personen kliva in, flyger glasdörren upp. Det smäller till när dörren kolliderar med väggen i tonat glas. Jag är rädd att de båda ska gå sönder, men tur nog håller de.

In kommer Liam med bestämda steg. Vem fan har släppt in honom?

Men mina förvirrade tankar försvinner fort när jag får syn på skvallertidningen han håller i sin hand. Först tror jag att han är förbannad, vilket visar sig vara en ganska bra gissning. Med tanke på att han låtsas vara glad, just för att han förväntas vara det, samtidigt som hela hans kroppsspråk visar motsatsen.