Fool's Gold (L.P | svenska)

Kapitel 4

URSÄKTA FÖR EVENTUELLA STAVFEL, har inte läst igenom jättenoga.

På bilden visas Liam och Chelseas "outfits" senare i detta kapitel. Ni kommer fatta haha,

trevlig läsning :)
- Charamelle

-
Efter en liten stund svänger vi in på en parkering. Liam nästan tvärnitar och jag flyger framåt så långt det går, tills bilbältet räddar mig. Jag slår vad om att han gjorde det med flit. Han gör alltid allting med flit, den arroganta pojken. Jag kväver några svärord och en suck, jag orkar inte bråka nu. Han fick mig in i bilen, så jag får egentligen skylla mig själv.. Men det betyder inte att jag inte får va sur på honom, för det är jag.

Jag kliver ur bilen och smäller igen dörren det hårdaste jag kan, för att visa hur arg jag är. Men för att inte ställa till med en scen, börjar jag gå direkt mot byggnaden.

Jag känner mig lite förvirrad, varför kunde han inte berätta för mig att vi skulle tillbaka till byggnaden? Samma byggnad vi varit i mycket det senaste. Där garderoben finns, där brudklänningarna finns och där Olive jobbar varenda dag. Jag suckar, vad är det som nu är på gång?

Jag hör en bildörr smällas igen bakom mig, och snart kan jag se Liam i ögonvrån. Han småspringer för att hinna ikapp mig, och inte långt därpå går han vid min sida. Jag vägrar se på honom, vägrar se in i hans ögon, vägrar möta hans blick, bara.. Vägrar.

Som om han läst mina tankar, stannar han upp och drar med mig i farten. Inte förrän då inser jag hur snabbt jag gick, eftersom jag nästan tappar balansen av hans snabba handling. Jag drar mig snabbt ur hans grepp, men hans händer letar sig tillbaka till mina överarmar. Han skakar om mig tills våra blickar möts. Jag låter det gå en sekund, sedan två, men när den tredje och längsta sekunden kommer, då bryter jag ögonkontakten och ser ner i marken igen. För att undvika tankarna ifrån den stela situationen, harklar jag mig och sparkar till en sten som ligger på gatan framför min fot. Jag funderar på att dra mig ur Liams grepp igen, men det hinner jag inte förrän han istället släpper mig.

"Why are we here?" suckar jag, fortfarande med blicken i gatan.

"Cause, you need to change ur clothes" säger han med sin äckliga brittiska accent. Varför har jag aldrig tänkt på hur jobbig han låter så fort han öppnar sin mun? Jag menar, min dialekt låter ändå rätt hyfsad.

Wow.

Bitch.

Nu låter jag precis som Liam, till och med i mina tankar. Vad i helvete händer med mig? Blir man verkligen så som man umgås, eller är det bara en skröna?

Jag skakar frustrerat bort mina tankar och ser upp. Tillbaka till verkligheten. Då är min fråga; varför ska jag byta kläder för?

"Wait, what? Why?" undrar jag.

"Well, you can't have that dirty clothes on our second date. Isn't that obvious?" skrattar han roat. Jag får lusten att sparka till hans smalben, sådär så att han lär skrika som en tjej. Men jag ångrar mig i sista sekund, och låter honom tro sig några minuter till.

"Where are we going?" frågar jag och han ser på mig som om jag vore en idiot.

"Inside, stupid" suckar han.

"Not now, stupid" börjar jag, och försöker le ett sådant sliskigt leende som bara han kan, "I meant on our date."

Han försöker skratta bort sitt misstag, men jag kan se hur hans ansikte börjar färgas rött. Han är arg. Irriterad. Sur. Förbannad. Allting på en och samma gång.

Jag fokuserar på hans knytnävar, som bara drar ihop sig mer och mer för varje sekund som går. Snart kan jag se blodådrorna rätt tydligt, vilket leder till en önskning att de skulle ploppa ur. Vad vore hans händer utan blodådror? Hah, just det.