Rose Mariposa - kriget (BOK 2)

☆TOLV☆

Det blev obehagligt tyst när lägret insåg vad vi precis sagt. Det skulle bli krig, och det var inte bara enligt Micael. Det var ett faktum.

"Halvchudar", började Lilja. "Jag förklarar detta möte..."

"Äntligen!" hördes en gäll röst. Grinden gnisslade högt. Den låg bara ett tiotal meter bort och gick att se här ifrån. Grinden hade gett vika och låg platt på den sandiga stigen. Framför valvbågen där grinden vanligtvis satt stod en översminkad, blond kvinna i tjugoårsåldern. Hennes läppar var fylligare än normalt och sminket runt ögonen syntes ända hit. Håret var rufsigt, som att hon gått genom hård blåst i flera timmar.

Bakom henne stod två nästintill kopior av henne. Skillnaden var att de såg ut att vara snarare i sextonårsåldern och deras hår var välkammade och lockiga. En av dem hade magentafärgade hårtoppar. Det kändes som att jag borde känna igen dem, som någon jag hade träffat för mindre än en vecka sen.

Jag gissade att den tjugoåriga kvinnan var Lethamble, sminkets chud. De två sextonåringarna bakom henne var troligen hennes döttrar.

Lethamble viftade med handen mot grinden, som om hon försökte locka igenom något... eller någon. Hon marscherade tillbaka till grinden och tog ett till synes stenhårt grepp om någonting.

Lethambles två döttrar lät blickarna flacka runt i lägret tills de fastnade på mig. (Varför på mig?) Hon utan lila hårtoppar kisade mot mig. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken där jag stod och tittade på dem. Jag la huvudet på sned och kisade tillbaka.

Diana rusade upp på klippan. "Får jag..." Längre än så hann hon inte innan jag nickade till svar.

"Linn och Lina." Diana stirrade på dem med en av sina kyligaste blickar. Det var då jag kom på att Linn och Lina hade varit Dianas bästa vänner på internatet jag lämnade för två dagar sen. "Vad gör ni här?"

"Vad vi gör här?" Hon med helblont hår blängde tillbaka på Diana. "Den så kallade chuden där", hon pausade och gjorde en gest mot Lethamble, "tog med oss hit."

"Linn? Jag skulle uppskatta om du slutade blänga på mig." Diana lät fortfarande kylig.

"Linn gör exakt vad hon känner för", sa hon med lila toppar. Jag antog att hon var Lina.

"Eller inte", sa jag. "Om hon gör som hon själv vill kommer hon dö i ett krig om två dagar."

"Rose..." Diana gav mig en oläslig blick.

"Vadå krig?" protesterade Linn. "Vem sa att det skulle bli krig?"

"KRIG!!!! JAG VILL HA KRIG!" vrålade Micael och gjorde mig medveten om att hela HCL hörde vårat samtal. Lilja gav honom en varnande blick. Han fick säkert anstränga sig för att inte dra sitt svärd och springa runt som en galning igen. Istället drog han sin pilbåge och sköt ett antal pilar rakt upp i luften.

"MICAEL!" skrek Lilja. "Alla utom Micael tar skydd under klippan!"

Lilja rusade mot trappan, släpandes på mig. Men helt ärligt, jag gjorde allt jag kunde för att springa. Det enda lilla problemet var att det gick lite... sådär.

När hela HCL (utom Micael) tio sekunder senare stod hopklämda under klippan kom första pilen ner från himlen. Han måste ha skjutit dem väldigt högt eftersom att de kom ner flera sekunder senare. Pilen borrade in sig i den hårt packade jorden framför Micaels fötter. Den andra och tredje pilen kom samtidigt. En av pilarna knäcktes av på mitten när den träffade trappan. Den andra träffade Micaels grekiska stridshjälm. Han gjorde en sammanbiten min.

"SKÖLDPADDSFORMATION!" skrek han innan han kom på att en ensam person inte kunde bilda sköldpaddsformation. Istället höjde han sin kvadratiska sköld mot himlen. Den var bara en halvmeter till bredden, men om man ska se det från den andra sidan så var det här hans minsta sköld (de andra var mellan tre och fem gånger så stora).