Rose Mariposa - kriget (BOK 2)

☆FEMTON☆

När jag hade sprungit mindre är tio meter mot Mirgs stuga föll jag ihop på marken. Jag landade på mage och tappade luften. Någon som håller räkningen? Det gör inte jag.

Jag försökte hämta andan. Det kändes som att jag skulle kvävas. Jag var inte säker på att en dotter till Zusa kunde kvävas. (Lilja säger att barn till Zusa kan kvävas, bara att det tar längre tid än för en vanlig människa. Från och med nu vill jag inte strypas till döds.)

"Behöver du hjälp?" Jag kunde inte identifiera rösten.

Andan fastande i halsen på mig när jag försökte ta ett djupt andetag. "Nej", flämtade jag. "Jag klarar mig själv."

"Säker?"

Jag gjorde ett sista försök att andas djupt och vände sedan blicken mot personen som pratade med mig. Det såg först ut som en mänsklig räv, med röda flätor och matfläckiga kläder. Ögonblicket senare insåg jag att det var Johanna.

När jag försökte svara lyckades jag bara stöna. Johanna verkade ha tolkat det som att dra upp mig på fötter. Jag stönade igen. Johanna drog hårdare för att få upp mig på fötter. Jag kom på att jag borde hjälpa henne att hjälpa mig. Jag försökte ställa mig upp.

Min inre klocka hade antingen gått sönder eller aldrig existerat. Därför visste jag inte hur lång tid det tog att få upp mig på fötter. Jag vet bara att det kändes som ungefär två sekunder i slow motion. Hur lång tid det nu är.

Direkt när jag var uppe på fötter tappade jag balansen och stapplade mot Zusas stuga. Jag stödde hela min kroppsvikt på väggen och försökte återfå balansen. "Jag måste informera Johanna", sa jag. Jag vet inte om jag var yr eller något annat. Jag kanske hade dåligt minne.

"Jag är här", svarade Johanna. "Vad behöver du säga?"

"Vi måste skjuta upp Johanna-förklarar-allt-grejen."

"För att det blev möte?"

"Ja." De första sekunderna undrade jag inte ens hur hon visste. Johanna sa inget. "Hur visste du det?" frågade jag.

"Lilja berättade. Mirmira ville att jag skulle vara där."

"Ehm..."

Johanna log och tillade: "Vi borde gå."

"Varför?" Jag var förvånad över att Johanna fortsatte le. Egentligen borde hon bli irriterad. Vem bryr sig. Jag antar att hon har ett problem med att känna irritation mot någon annan är Cissy. Det var ändå Johanna som hade släppt in Cissy i HCL. Slumpmässig information gjorde mig förvirrad.

MWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAa NOOOOOOOOOo, skrek en röst i mitt huvud och påminde mig om dess existens. Om jag ska vara helt ärlig hade Kykla varit så tyst att jag glömt att hon existerade. Vad det hon sa betydde? Oklart. Ingen vet. Om du har ett förslag får du gärna berätta för mig.

"Så..." Jag försökte räkna ut om Johanna hade sagt något.

"Rose?" Johanna lät förvirrad. "Hörde du vad jag sa?"

"Du sa något?"

Johanna viftade med händerna. "Ja."

Jag förbannade tyst Kykla. "Jag ber om ursäkt för en onödig och korkad röst som skriker i mitt huvud."

"En onödig röst?"

"Det är inte viktigt. Vad sa du?"

"En onödig röst?"

"Jag sa ju att den var onödig! Vad sa du?"

"Jag förklarade att vi borde gå för att vi borde vara på mötet senast om någon minut."