Rose Mariposa - kriget (BOK 2)

☆ÅTTA☆

Lilja hann fram först. Den gyllene grinden som såg ut att stå där mitt i ingenstans var stängd. Ingen syntes genom grindens stängsel. Men det var ju inte så konstigt, grinden var som en portal till den andra världen. Lilja gläntade lite på grinden och kikade ut. Jag ställde mig på tå.

Utanför stod någon som till synes var helt vanlig. Hon hade blont hår uppsatt i flätor. Hennes hud var vitblek och i öronen dinglade ett par örhängen med motbjudande stenar i. Inte till utseendet, utan... de utstrålade någon sorts... andeliknande kyla. Tom kyla. Hon hade fräknar i pannan och på näsan. Djupt in i ögonhålorna fanns ett par minst lika tomma ögon som stenarna i örhängena. De var i mörkaste blå och gjorde henne lika läskig som det var för halvchudar över tretton att använda mänskliga skärmar. (Det fanns ju halvchudsspecialicerade skärmar, men de var lika sällsynta som diamant liggande på jordytan.) Runt hennes hals satt ett halsband som verkade vilja hypnotisera mig. I tråden av mörkt silver hängde en diamant. Men inte bara det. Diamanter ska inte vara svarta. De kan bara vara genomskinliga, annars är det ingen diamant.
Den svarta diamanten nästan drog min hand till sig. Jag ville ha den. Det var med största kraftansträngning jag lyckades hålla undan handen.
Hon var klädd i en enkel svart klänning med ett silverbälte (och en sten). Nertill var det enda man såg bar, vitblek hud.

Lilja rös och drog sig ifrån grinden. Jag gick närmare för att se.

Först nu la jag märke till att flickan var ensam. Vi brukade inte ta emot ensamma människor. Och varför var hon själv om hon hade så mycket pengar att hon kunde köpa en diamant på två kvadratcentimeter?

Flickan öppnade sina läppar som fastnat i ett sorgset leende. "Får jag komma in?" frågade hon med en röst som inte var så olik mammas när hon uttalade profetior.

Jag såg hastigt på Lilja. Hon skakade på huvudet.

"Jag är ledsen, men nej", sa jag och slog igen grinden. "Vad ska vi göra?" frågade jag Lilja.

"Lås", sa hon. "Det där är inte en halvchud."

Lite senare på dagen kom det in en ny flicka i lägret. Hon hade rödblont hår uppsatt i flätor och fräkniga kinder och armar. Hon hade inget smink eller smycken och hon hade på sig svarta jeans och vitt linne med matfläckar.

"Hej", sa hon nervöst.

Eftersom det var lunchtid orkade jag inte säga någonting utan vinkade henne bara till mig medan jag var på väg mot mässpaviljongen. Precis när vi var under första våningens tak flammade en lysande symbol upp. Tornadon. Det var Zusas tecken för något som skulle kunna motsvara centurion i den romerska legionen. Men jag visste direkt att den inte var äkta. Synd att Zusas barn satt där uppe då. Det brukar bara vara barn till Zusa som ser om erkännanden är äkta. Jag misstänkte att Lilja skulle tro mig men sedan ingen annan så jag bestämde mig för att hålla tyst om det.

Lilja måste ha sett min sura min när hon sa: "Vad är det Rose? Är du inte glad för ett till syskon?"

"Jag orkar inte leda fler halvchudar", halvt ljög jag. Delen med att jag inte orkade leda fler halvchudar var ju sant, men det var inte av den anledningen jag inte ville ha ett till syskon. "Kom här", sa jag till min falska syster.

Hon följde efter mig uppför trapporna till Zusas bord. När hon satte sig började himlen, trots det klara vädret, att mullra.

Zusas röst dånade från himlen - även om bara jag hade gåvan att uppfatta åska som ord - "Hon kanske är min ättling- men hon är falsk. Hon är en nirecto, ett monster som kan anta olika utseenden. Jag varnar er, mer kan jag inte."

Åskan slutade mullra och jag tittade på himlen som några sekunder tidigare sagt att min falska syster inte bara var falsk- hon var en nirecto, ett monster.

Jag såg hur molnen drog ihop sig av Zusas vrede. På någon minut hade molnen blivit näst intill svarta och konstant spydde ut regn. Man kunde nästan skymta elektricitet flöda i små, flodliknande stråk.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag använde lite handmagi för att hämta mat och lämna offer på vägen tillbaka.

Jag åt trött upp maten. Med halvstängda ögon reste jag mig från bänken och promenerade sakta mot Zusas stuga. Jag ignorerade regnet. Jag hade knappt sovit på två dagar, så det var det enda jag ville göra nu.

Jag ryckte till när en kall hand nuddade min rygg. Du kanske tänker att jag inte borde ha känt den, men jo. Handen skulle nog varit ännu kallare om jag inte hade en tröja.

Min krokiga rygg blev genast käpprak och jag vände mig om. Den svala maj-luften kändes snarare som is än som luft. Och bakom mig stod... min falska syster.

Jag kom på att jag inte visste vad hon hette. Jag tänkte precis öppna munnen och fråga vad hon hette, men hon var snabbare.

"Hej", sa hon piggt.

"Hej", mumlade jag. Min röst lät som motsatsen till hennes.

"Vart ska du?" Hon var fortfarande väldigt pigg.

"Till guldgården", mumlade jag utan att själv förstå vad jag menade.

"Va?" Hennes ton gick från glad och pigg till förvånad när hon sa det. "Får jag följa med?" tillade hon.

"Vem är du ens?" Jag ville just då bara bli av med henne.

"Johanna", sa hon, lika pigg som förut.

"Johanna, låt mig vara ifred", sa jag och tog de sista stegen in i Zusas stuga.

Jag fick nästan lust att bara lägga mig på det decimetertjocka mjukgolvet och somna, men kom fram till att det nog var bäst att gå ett par meter till för att komma till sängen som landat på golvet.

Jag stod på ett moln, eller nej. Om jag skulle ha stått på ett moln var det osynligt. Jag stod i himlen. Nedanför mig, ett par meter ner, såg jag något jag själv hade svårt att tro på. Gräset var dött, och på gräset sprang ett tusental monster omkring och försökte mörda så många halvchudar som möjligt. Några red på sherocis, demonhästar. Andra flög omkring på svarta pegaser i luftstrider mot halvchudar. Nära en mur stod en tjej jag inte kände igen och öppnade hål i marken. Och på muren stod ingen mindre än jag själv. Mitt bruna hår var mer likt blont i soluppgången. Mina, eller ska jag säga Roses ögon var slutna och hon verkade välta ner stegar som fienden ställt upp mot muren. Och om jag såg rätt skötte hon en massa flygande pilbågar och katapulter som bara stod på muren och till synes skötte sig själva.

Jag verkade flyga uppåt. Marken gled längre och längre ifrån mig tills jag såg exakt ingenting. Jag ansträngde mig och spärrade upp mina ögon, men allt jag såg var svart. Någonting vitt uppenbarade sig långsamt framför mina ögon. Jag sträckte fram handen mot det och kom på mig själv med att försöka greppa tag om taket i Zusas stuga.

Jag satte mig upp och lät sängen sätta ner mig på golvet. På någon minut hade kommit upp på golvet och blivit tillräckligt vaken för att inte somna. Jag närmade mig dörren och gick ut bara för att upptäcka att det var mitt i natten.

"Vart ska du?"Sa en röst bakom mig.

Jag vände mig om och såg Johanna.

"Ska du till guldgården?" Hennes ljusa röst visade bara en liten del av hur pigg hon var.

Jag slog mig i pannan. Vilken gård? Jag skulle ju bara gå upp och se om det var dag. Jag tänkte just fråga Johanna vad hon menade när det slog mig vad jag sagt igår kväll. Johannas huvudreplik i livet verkade vara "Vart ska du". Jag hade sagt att jag skulle till guldgården.

Jag vände mig bort från Johanna och lät ett nästan demoniskt leende ta över mitt ansikte. Dagen hade bara börjat.