Rose Mariposa - kriget (BOK 2)

☆TRE☆

De tre första sekunderna hände det inget. Gängets ledare, som jag misstänkte var Diana, började skratta. Alla andra i gänget följde hennes exempel.

"Jag sa ju noll procent", skrattade Diana.

Mina ögon blixtrade. "Diana Lagerkranz. Jag kan visst."

Hon såg till hälften chockad ut när himlen mullrade.

"För det första", sa Diana, "hur vet du mitt namn? Inte ens Zeus vet det. Och för det andra så var det bara en slump att himlen mullrade när du blev arg."

"Hur förklarar du att det var helt klart och molnfritt förut då?"

"Att det blåste hit några moln."

"Vadå då? Det blåser väl inte hit några moln bara sådär, om man inte kunde se ett enda moln vid lunchtid? Plus att jag tänker äta nu, oavsett vad du säger."

Jag ställde ner min bricka på långsidan av bordet, mellan Zeus och hörnet.

"Men det får du inte! Kom, vi går."

Alla tjejerna reste sig upp och följde efter Diana, men Zeus satt kvar.

"Rose?" sa han. "Förstår du inte vad du gör? Du sätter dig upp mot Diana!"

"Och?"

"Det kan vara farligt. Hon kan dränka dig eller beordra hennes killgäng att slå dig blå!"

"Nej. Jag är faktiskt magiker!"

"Va?"

"Glöm att jag sa det där."

"Att du är magiker? Men magi finns faktiskt inte."

"Tro det."

"Det var så du fick den där flygande muffinsen att dyka upp!"

"Håll tyst om det, annars skjuter jag en blixt på dig."

"Jag ska vara tyst!"

Jag funderade i ett par sekunder på om jag skulle fråga varför han var ihop med Diana. Jag bestämde mig för att göra det.

"Du är tillsammans med Diana. Varför?"

"Hon vill det."

"Jag gissade det. Hon får alltid som hon vill. Vi kör ett exempel. Vad har hon för betyg?"

"A i alla ämnen."

"För att?"

"Lärarna får röra vid henne."

Jag slog mig för pannan. Något liknande hade inte ens hänt mig på min förra skola, trots att jag hade ungefär samma status som Diana. Zeus började le.

"Vad är det?" var jag tvungen att fråga.

"Det är bara att..."

Om han inte ville berätta så hade han riktigt tur.

"Zeus!" Diana gick till Zeus och drog iväg med honom. "Din slöfock! Kom nu!"

Jag började skratta åt henne. Hon var ju riktigt rolig när hon var sur på Zeus.

Jag åt snabbt upp maten och gick upp på rummet och borstade tänderna. Jag la mig ner i sängen och försökte sova. Jag kunde inte sova på första försöket. Det är ganska svårt att sova om man är barn till Zusa och inte sover i en flygande säng.

Till slut somnade jag. Jag drömde om en plan. En perfekt, eller nästan perfekt plan. Jag skulle få med mig Diana så att vi var ensamma på gården och sedan få en blixt att slå ner i oss. Eller i mig, och sen kunde jag hålla i henne så att hon också löstes upp till nån sorts partiklar och teleporterades till HCL och sen blev oss själva igen. Prefekt! Men det fanns ett problem. Att göra det skulle nog inte bli fullt så lätt som jag hoppats på.