Rose Mariposa - kriget (BOK 2)

☆NIO☆

Jag sprang ut ur Zusas stuga utan att sätta på mig skor. Jag sprang runt kullen i mitten av lägret till grottan som var biblioteket. Jag hörde Johanna som högljutt frågade vart jag skulle. Jag stannade inte förrän jag kommit innanför grottmynningen.

Jag tände lampan (eller rättare sagt, taket) och såg de flera meter höga bokhyllorna resa sig i en labyrint framför mig. De var fullproppade med böcker och skrifter. Det gick upp en liten stege till en avsats ungefär i mitten av hyllorna. Hängande i luften, strax under taket, fanns vita skyltar som visade vart jag skulle. Eller, nästan i alla fall. De visade vilken avdelning jag var på. På den vita skylten i det här rummet stod det sci-fi. Jag gissade att historieböckerna inte var här och gick vidare.

Det var då labyrinten började på riktigt. Sicksackande korridorer med väggar av bokhyllor var det enda jag kunde se. Jag fick chansa. Jag gick åt vänster. Sedan gick jag rakt fram i ett antal gångar bara för att komma till ett redan tänt rum. Det var likadant som det första rummet, men hade bara en utgång. De som inrett rummet verkade ha ersatt den andra utgången med ett bord och två soffor. Jag kisade upp mot taket och såg att det här var avdelningen för faktaböcker. Jag tänkte precis vända och gå när ett enda ord fick mig att stanna.

"Rose?"

Liljas röst ekade inte, men jag tror att den skulle gjort det om rummet inte var fullt med böcker.

Jag vände mig om och såg att Lilja hade ställt sig nära en av sofforna. Hennes bruna hår var rufsigt och hennes ögon röda. Hon hade djupa ringar under ögonen och såg nog mycket värre ut än jag. Jag gissade att hon inte sovit någonting utan varit i biblioteket hela natten.

"Lilja?" Jag blinkade några gånger för att vara säker på att det inte var en hallucination. "Vad gör du här? Det är mitt i natten, och..."

"Jag är faktiskt Alenas dotter", avbröt hon. "Det är mer fråga om vad du gör här. Du brukar aldrig vara i biblioteket. Du brukar inte ens gå upp före lunch."

Det blev tyst. Jag kom inte på något mer att säga. Tydligen inte Lilja heller. Jag bröt tystnaden.

"Men varför har du inte sovit?"

"Jag..." Lilja var helt blek. "Jag letar fakta. Om profetian."

"Varför?" Jag log så där konstigt som jag alltid gjort innan vi hade fått den nya profetian.

"Jag fastnade för en rad... den där om något alla har. Jag vet inget som alla har och visste inte ens om biblioteket kunde hjälpa mig, men jag bestämde mig för att försöka. Det skadar ju nästan aldrig."

"Men varför ta reda på vad profetian betyder innan den har inträffat? Vi får väl ändå veta vad den betyder sen?"

"Någonsin tänkt på att det kan vara bra att förbereda sig?"

Det blev tyst igen. Lilja var ju bäst på att få sista ordet.

"Vart finns böckerna om Guldgården?" frågade jag utan att tänka mig för. Jag hade ju tänkt hålla det hemligt och bara fråga om de magiska platserna. Men nej. Jag log för mig själv när jag tänkte på att jag ändå var som jag varit förut. Nästan.

Lilja fick färg i ansiktet bara för att den snart skulle blekna bort igen. Lilja gick fram till en bokhylla och tog fram en nött bok med guldig läderpärm. Hon gick fram till bordet och vinkade åt mig att komma.

Framsidan var i samma färg som pärmen. Högst upp stod det med stor text Ingalasia diliah. Under vad jag antog var titeln stod författarens namn, Hergeo Naryem. Under författarnamnet fanns en bild av vad jag trodde var en lada. Bilden hade samma färg som omslaget utom de svarta streck som var linjerna. Ladan hade bara två fönster genom vilka man såg någon sorts muterade, motbjudande djur. Jag skulle inte säga att det såg ut som kor eller grisar ens i minsta grad, det var mer likt... ödlor och mörka schimpanser med konstiga hattar.