I don't do love( pausad)

Kapitel 12

" Jag kan ta soffan" Collin går mot den hårda svarta lädersoffan i han stora rum.

Jag känner mig fortfarande blöt , min ljusgråa tröja började bli lätt genomskinlig och den satt tightare än vanligt. Usch!

" Aaa gör de" säger jag och lägger armarna i kors över bröstet för att inte min bh ska synas.
" Fast du kanske vill att jag håller dig sällskap" han flinar och vickar på ögonbrynen.
Jag himlar med ögon och sätter mig på sängen.

Han började rota i sin låda , men stannade upp och värkande hittat det han letade efter.
En sekund senare kastar han en tröja mot mig.

Efter som att jag har såna skills , fångar jag inte den och den mörka T-shirten träffar mitt blöta ansikte. Trevligt.
Collin drar ut en annan låda och slänger sedan en handduk på mig. Den här gången var jag beredd och fångade den.

Collin ställer sig framför mig och ler.
" Asså.... Badrummet är där" säger han och pekar på dörren framför honom
" Tack "mumlar jag och rusar in till toan.

Jag älskar att duscha. Det är det ända stället då man äntligen får vara ifred. Helt själv . Och vandra iväg i mina egna tankar.Men ändå är det ganska läskigt.

Varje gång är det samma sak. Jag inbillar mig att det står någon utanför och varje gång som jag öppnar mina ögon för att kolla rinner schampo ner i mina ögon . Varenda jävla gång! Och såklart så har det aldrig stått någon där.

Den här gången ska det inte händ! Jag ska inte behöva öppna mina ögon i onödan.

När jag har klarat mig igenom hela duschningen utan att få schampo i ögonen, så knackar det på dörren. Jag virar snabbt den mjuka handduken runt mig och springer fram till dörren.

Försiktigt låser jag upp och sticker ut mitt nyduschade huvud.
" Vad vill du" frågar jag .

Collin var nog inte beträdd att jag skulle öppna dörren och ser lite chockad ut.

" Jo , jag tänkte bara fråga om du behövde hjälp där inne?" Säger han skrattandes och kliar sig i nacken. Det här värkar inte vara obehagligt för honom.

Han gör säkert så här med alla tjejer, vilket plötsligt får mig att känna mig mindre speciell.

Va, varför Sara . Du gillar inte Collin, eller? Nej! Absolut inte.
Skaka av dig de där och gör det du ska istället.

Jag låste dörren igen och drog på mig underkläderna och den stora T-shirten, som förvånads vis inte var för stor vid mina axlar.

Antigen hade han små axlar eller jag onormalt stora. Jaja ,spela roll.

Jag kollar mig snabbt i spegeln och ser mitt korta, lockiga hår vara över hela stället. I ett desperat sätt att fixa till det bestämmer jag mig att sätta upp det.

Jag öppnar dörren och kommer ut i precis rätt tillfälle för att se Collins bara överkropp, igen. Han står med ryggen mot mig och kollar ut på vägen utanför fönstret. Det är öppet och jag kan känna det kalla vinddraget mot mina bara ben.

Jag huttrar till . Collin har inte märkt mig än och värkar vara i sina egna tankar.

Som hans revben har även hans rygg ärr över sig. Vad har hänt med den här killen egentligen?

Förresten , borde inte hans föräldrar vara hemma nu? Vars va dom?

Collin vänder sig om och märker att jag stirrar på honom, vilket sätter ett leende på hans läppar. Och det leendet känner nog alla tjejer till.

Det är nämligen Collins visst-är-jag-snygg- leende. Det leendet som man jämnt blir irriterad av. Hur positiv man än är så blir man irriterad. Jag hatar det. Det får mig att vilja spy i hans brevlåda, så förbannad blir jag.

Jag vänder bort blicken och den hamnar på Collins lilla skrivbord. På bordet ligger det en hög med skolböcker , som ser ut som han inte rört dom på flera år.

På väggen ovanför hänger massa foton på väggen. Jag går närmare och märker att Collin är med på dom flesta.

En bild föreställer en kvinna som håller om Collin , han kan inte vara äldre än 13 år. Gud, han är verkligen lik sig. Jag kan inte låta bli tanken på vem kvinnan är.

" Vem är det" säger jag och pekar på den obekanta kvinnan.
Jag kollar djupt in i hans ögon och kan se sorgen som går genom honom, men lika snabbt som den kom försvann den.

Hans blick blir snart känslolös och han går tillbaka till sitt vanliga flin. Den här killen har verkligen problem.

" Det där är min mamma" säger han och vänder sig om mot fönstret igen.
Utan att tänka mig för kommer nästa fråga.
" Vars är hon då?"

Han rör inte en muskel. Hela han står blixtstilla.
"Inte här "
Han kollar fortfarande ut genom fönstret.

Hade hon lämnat honom? Var hon död?
Skuldkänslorna strömmar igenom mig och jag ångrar genast allt jag frågat. Han värkar se min oro och går mot mig.

" Du kan vara lugn. Hon lever" säger han som om han läste mina tankar.

// ett kapitel till, det går iallafall framåt!

Rösta och kommentera så hörs vi i nästa😇