I don't do love( pausad)

Kapitel 13

" Så vars är hon?" Frågan bara flyger ur mig och jag inser att jag är för på.

" Varför ska du veta det?" Säger han kaxigt men jag kan fortfarande se sorgen i hans ögon.

Motvilligt bestämmer jag mig för att sluta prata om det. även fast det är väldigt lockade att fortsätta.

~~
Collins soffa var den skönaste soffan jag någonsin suttit i. Jag fattar inte hur jag har levt hela mitt liv utan en sån här soffa!
På tv:n pågick något tråkigt faktaprogram, men jag halvt sov så jag brydde mig inte så mycket.

Jag hade annat i tankarna, som pappa.....
Allt prat om Collins mamma fick mig att inse att jag värkligen saknar honom.

När skulle han vakna?
Den hemska tanken slog mig , som jag tänkt så många gånger förut.
Tänk om han aldrig vaknar...

Jag gick djupare och djupare in i tanken. Massor av människor vaknar aldrig upp från koma och vissa hinner till och med dö av ålderdom, om dom inte stänger av maskinerna som håller igång dom först.

Jag saknar honom värkligen. Såklart att jag saknar mamma och Emma , men om man vet att någon är skadad och inte mår bra blir det som automatiskt att man saknar dom mer.

Jag känner mig svag , och jag hatar det. Såklart att jag får vara ledsen men man ska inte tycka synd om sig själv ,som pappa säger.

Även fast jag gör allt jag kan för att hålla tillbaka tårarna rinner en ändå ner för min kind. Jag märker att jag har hålt andan och tar ett djupt andetag och försöker få in så mycket luft som det går i mina lungor.

Collin lägger märke till det och vänder sitt huvud mot mig. Han får ett oroligt ansiktsuttryck som jag aldrig sett tidigare.

Han lutar sig närmare och stänger av tv:n.
"Är du okej?" Frågar han och lägger huvudet på sne.

Jag ska inte tycka synd om mig själv! Jag ska inte tycka synd om mig själv! Orden ekar i min skalle.

" Är du okej?" Frågar han igen, men jag svarar fortfarande inte. Istället nickar jag sakta.

Han lyfte på ena ögonbrynet i en osäkert blick. " Säkert ?"
Ännu en gång nickar jag. Han hasar sig närmare mig i soffan.

Han ser så vänlig ut och jag glömmer genast vad som hände på festen.Endast dom bra minnena finns kvar.

Sakta sträcker han sin hand mot min kind och torkar bort den ensamma tåren. Jag drar mig undan och försöker komma på något annat att prata om.

För det här blev just väldigt pinsamt .

Och obehagligt..

Men ändå ganska gullit gjort av honom.

Nej, det var konstigt och ändats konstigt!

Koncentrera dig kvinna!

Kom på något att prata om nu, vad som helst.

Varför måste det vara så svårt i just såna här situationer. Annars går min käft non stop ju.

Vad är det som händer?!

Är den trasig?
Nä, kom på något nu! Något allmänt. Vad som helst.

Sakta drar sig Collin tillbaka. Äntligen. Fast nu när han flyttat sig känner jag ett tomrum mellan oss, och en del av mig vill ha honom närmare.

" Jag tror dig" när han sagt orden lutar han sig bakåt mot ryggstödet igen.

Tror han på mig?
Antingen är jag en väldigt bra lögnare eller så är han lättpåverkad .

Ja tror jag kör med att jag är grym på att ljuga, även fast jag vet att det inte är sant. Men en tjej måste få drömma.

Som den gången Cassandra hade ätit på den svarta tuschpennan....

Vad pratade vi om nu igen?

Juste han trodde mig.

" Gör du?" Frågar jag och ångrar mig genast.

Vad håller jag på med?!
Jag avslöjade ju precis att jag ljög. jag måste verkligen öva på det här. Jag menar så här kan jag ju inte fortsätta , då kanske han märker att jag gillar honom! Vilket jag inte gör!

" Borde jag de" frågar Collin ,som kommit närmare mig utan att jag märkt det.

" Såklart du ska" jag hoppas att jag lät nog övertygande.