Älska dig till döds

Kapitel 14

Han stod framför mig och vinkade. Jag vinkade tillbaks. Sedan gick han emot mig. Han stannade framför mina fötter innan han skulle böja sig fram och kyssa mig. Men plötsligt hände det något. Han var bara som en skugga.

När solen var framme var han också där, och när solen gick i moln försvann han. Det var så det var. Han hade precis stått framför mig och jag hade missat den chansen. Det enda jag såg nu, var en man. En man som hade han i sina händer. Mannen gjorde honom illa. Han blödde och mannen fortsatte att göra honom illa. Och jag... Jag kunde inte göra något åt det.

"Ash?!", väste Dylan. "Ashlee?!", väste han.

Jag vaknade och tittade mig omkring. Dylan hade tagit sin ryggsäck och packat ihop allt. Han hade släckt den lilla lägerelden som jag hade somnat så tryggt med. Han hade tagit min packning och lagt tillbaks det i min väska. Dylan såg stressad och rädd ut. Och det var inte ofta Dylan såg rädd ut.

Hans ansikte var rött och hans händer vilade på mina axlar.

"Vad är det?", frågade jag. "Varför har du släckt elden?"

"Vi är inte säkra här! Jag hörde något prassla i skogen innan gryningen och det lät inte bra.", sa han.

"Dylan... Det var säkert bara ett djur."

"Har djur stövlar eller pratar dem?"

"Såg du något mer än stövlar?"

"Nej, men jag hörde två mansröster som pratade något om evigt liv. Jag fattade inte var det var, men det lät inte bra."

Jag spärrade upp ögonen. Kanske var det mannen eller männen som höll Jaden fångad.

Kanske kunde männen leda oss till Jaden...

Plötsligt var det något som prasslade.

"Vad var det där?", viskade jag.

Svaret på min fråga fick jag inom en sekund. Två män, båda i cowboy boots stod bara några meter ifrån oss med ryggen vända mot oss. 

"Ta dina saker och gå dit!", viskade Dylan och pekade på en stor buske.

Jag plockade upp min väska och smög så försiktigt jag kunde till den stora busken som kunde täcka oss båda. Tätt efter mig kom Dylan.

Plötsligt hörde jag hur det knakade under mig.

Fan!

Jag hade trampat på en gren som låg på marken. I denna tystnad som hade lagt sig i den lilla gläntan så hördes det ganska så tydligt när det knakade.

"Vad var det där?", frågade en av männen.

I den stunden förstod jag att vi var tvungna att springa där ifrån. Dylan fattade inte vad allt detta rörde sig om men han förstod att vi var tvungna att komma där ifrån så snabbt så möjligt.

Vi sprang. Eller Dylan sprang. Jag haltade som en galning för att kunna hålla tempot med Dylan. Tydligen så hade männen bakom oss fattat att allt inte stod rätt till. De såg oss. De började springa efter oss. Dylan hade sprungit om mig. Jag kände hur benen ville ge vika, men jag fortsatte ialla fall.

"Kom igen Ashlee! Du måste skynda dig!", skrek Dylan. Männen bakom oss hade kommit ikapp mig. Dylan var några meter framför mig. Jag vände mig snabbt om. Där stod han.

Den ena mannen var lång och såg exakt ut som mannen som hade kidnappat Jaden.

Han såg inte bara ut som honom... Det var han. Jag fick en chock och helt plötsligt stannade jag. Mina ben orkade inte lyfta upp mig mer. Jag föll ihop. Mannen som hade kidnappat Jaden skrattade hånfullt.